helgonskrinet hade hängt. Han såg sig om och gick på nytt tillbaka till sin förra plats. Den äldre arbetaren sneglade på honom från sidan.
»Vad söker ni här?» sporde han plötsligt och vände sig till honom.
I stället för att svara, stod Raskolnikov upp, gick fram till dörren och drog i klocksträngen. Det var samma spruckna klang! Han drog en andra och en tredje gång, lyssnade och återkallade tilldragelserna i sitt minne. Hans gräsliga, ångestfulla och pinsamma känsla den gången trädde allt tydligare och tydligare fram för honom, han for tillsammans var gång han drog i klockan, men han tycktes känna sig bättre därav.
»Ja, vad är det du vill egentligen? Vem är du?» ropade arbetaren och trädde ut till honom. Raskolnikov gick in igen.
»Jag vill hyra lägenheten», sade han, »se på den.»
»Om natten hyr man inga våningar, förresten ska’ ni ha portvakten med er!»
»Golvet är skurat; det skall väl målas?» fortfor Raskolnikov — »är det inte mera blod där?»
»Vad för blod?»
»Åh, efter den gamla och hennes syster förstås, som blevo mördade här! Här var en stor pöl.»
»Men vad är du för en?» sporde arbetaren oroligt.
»Jag?»
»Ja.»
»Det måtte du väl veta? Kom med till poliskontoret, skall jag säga dig det där.»
Arbetarna sågo förbluffade på honom.
»Vi få lov att gå, ha redan slarvat bort för mycket tid, kom Aljoschka[1]. Jag skall stänga», sade den äldre arbetaren.
»Nå, kom!» svarade Raskolnikov likgiltigt och gick långsamt ned för trappan. »Hör hit, gårdskarl!» ropade han, då han var i portgången.
Mycket folk stod på gatan framför ingången, bland dem voro också de båda gårdskarlarna, som mönstrade de förbigående; Raskolnikov gick rakt fram till dem.
»Vad vill ni?» frågade en av gårdskarlarna.
»Har du varit på poliskontoret?»
»Alldeles nyss; varför det?»
»Är någon kvar där än?»
»Ja.»
»Är medhjälparen där också?»
»Han var där en stund. Men varför det?»
- ↑ Diminutiv för Alexis.
