Raskolnikov svarade icke, men blev stående bredvid dem, försjunken i tankar.
»Han har varit och sett på lägenheten», sade den äldre arbetaren, som kom nu.
»Vad för en lägenhet?»
»Den vi arbeta i. Varför», sade han, »har man skurat bort blodet? Här», sade han, »har man begått ett mord och jag har kommit hit för att hyra.» Och så drog han i klocksträngen och hade nära på dragit av den. »Kom med», sade han, »till kontoret, där skall jag säga allt.» Han var riktigt efterhängsen.»
Gårdskarlen såg misstroget på Raskolnikov och rynkade pannan.
»Vem är ni egentligen?» utfor han barskt emot honom.
»Jag är Rodion Romanovitj Raskolnikov, f. d. student och bor i Schieles hus här på gatan, alldeles i närheten i n:r 14; fråga bara gårdskarlen där, han känner mig.» Raskolnikov hade talat långsamt och eftertänksamt, utan att vända sig om och under det han såg ut på gatan, där det började skymma.
»Varför har ni då gått opp i lägenheten?»
»För att se på den.»
»Vad är det att se där?»
»Åh prat, tag fast honom och för honom till poliskontoret!» inföll plötsligt en ny röst.
Raskolnikov såg över axlarna på den talande och sade lika sakta och långsamt:
»Kom!»
»Ja, för bara dit honom!» fortfor den förre talaren. »Varför bekymrar han sig om den saken, vad har han i sinnet, he!»
»Drucken är han inte, Gud vet, vad han vill!» ... mumlade arbetaren.
»Vad är det ni vill då!» skrek gårdskarlen ånyo till honom; han hade blivit allvarsamt ond: »vad tränger du dig in här för?»
»Är du kanske rädd för poliskontoret?» genmälde Raskolnikov hånfullt.
»Rädd, hur så? Laga dig bort!»
»En så’n skälm!» ropade en kvinna.
»Åh, vad behövs här för långa tal!» ropade den andre gårdskarlen, en lång karl; »marsch med dig! ... Är kanske en skälm ... laga dig i väg!»
Han tog Raskolnikov i axeln och kastade ut honom på gatan. Han stapplade och hade närapå fallit; sedan han återfått jämvikten, såg han än en gång på alla och gick vidare.
»Det var en besynnerlig karl», sade arbetaren.
