»Hitåt, hitåt! Uppför trappan, huvudet först, vänd om nu ... så ja, så ja! Jag får tacka, jag skall betala er.»
Katerina Ivanovna brukade, så snart hon var ledig en minut, gå fram och tillbaka i sitt lilla rum, från fönstret till kakelugnen och så tillbaka, med armarna korslagda över bröstet, allt under det hon talade eller viskade för sig själv. Sista tiden brukade hon tala allt mer med sin äldsta dotter, den tioåriga Polenka, som, ehuru hon icke förstod allt, åtminstone begrep, att hon var nödvändig för modern; hon följde henne därför alltid med sina stora, bleka ögon och visste att ställa sig så klokt, som förstode hon allt. Denna gång klädde Polenka av sin lille bror, som mått illa hela dagen, för att lägga honom till sängs. Sonen satt tigande och orörlig på stolen, han lyssnade på, vad modern och systern talade med varandra om, och var stilla. Den ännu mindre Lydia stod bredvid, klädd i trasor, och väntade, tills turen skulle komma till henne. Dörren till trappan var öppen för att åtminstone i någon mån skaffa utlopp åt den tobaksrök, som trängde in från de övriga rummen och som förorsakade den stackars tvinsjuka kvinnan långa, plågsamma hostanfall. Katerina Ivanovna såg ännu eländigare ut än för en vecka sedan och de röda fläckarna på hennes kinder brunno ännu starkare.
Hon samtalade med Polenka om forna, lyckligare dagar, om sin första man, barnens fader, och om sin egen fader, »översten vid civilingenjörerna»; grälade därpå över den fyllbult, hon nu var fastkedjad vid, talade om schaldansen vid sitt utträde ur institutet, balerna, varpå hon dansat. Däremellan hostade hon oupphörligt och sökte bliva av med slemmet, som tryckte hennes bröst. Därpå visade hon henne ånyo, hur hon skulle förbättra lillans klänning, gjorde i ordning vatten för att under natten tvätta barnens orena linne, grälade igen över, att fyllbulten aldrig kom hem, så att hon också kunde få tvätta hans skjorta på samma gång, tills hon slutligen fick se tåget komma i förstugan. »Vad står på?» skrek hon, då hon såg folkhopen och huru man bar in en börda i hennes rum. »Vad kommer man med? Gud i himlen!»
»Var skall man lägga honom?» frågade en polis, då man hade burit in den blödande och medvetslösa Marmeladov i rummet och såg sig omkring.
»På soffan! Lägg honom på soffan, hitåt med huvudet», anvisade Raskolnikov.
»Man har kört över honom ... han var full!» ropade en ur hopen.
Katerina Ivanovna stod där blek och drog tungt efter
