Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/16

min herre, med denna förtroliga fråga: hur mycket kan efter er mening en fattig, men ärbar flicka förtjäna med ärligt arbete? Nätt och jämnt femton kopek om dagen, min herre, om hon är ärbar och inte har anlag för något bestämt, och det kan hon, om hon aldrig lägger armarna i kors! Och så har till på köpet herr statsrådet Ivan Ivanovitj Klopstock... har ni hört talas om honom?... tills dato inte endast inte betalt henne sylön för ett halvt dussin skjortor, utan till och med jagat bort henne med skällsord, stampat med fötterna och sagt henne oanständigheter mitt i ansiktet under förevändning av, att hon inte hade tagit riktigt mått till halslinningen. Och hemma de utsvultna barnen... Katerina Ivanovna går fram och tillbaka i rummet och vrider händerna, röda fläckarna på hennes kinder träda starkt fram... det kommer sig av hennes sjukdom: ’Du, snyltgäst, vad gör du egentligen för nytta här i huset, du äter och dricker och värmer dig, medan barnen på tre dagar inte sett så mycket som en brödbit!’ Jag låg den gången... nå, varför inte tala om det?... låg drucken och hörde vad min Sonja svarade (hon är så fördragsam och har en så beskedlig röst... ett litet blont flickebarn med ett blekt och magert ansikte): ’Men, Katerina Ivanovna’, sade hon, ’skulle jag då giva mig till en sådan?’ Darja Franzovna, en illa känd kvinna, som allaredan flera gånger varit ihop med polisen, hade redan ofta låtit höra efter genom vår värdinna... ’Nå, och skulle det då vara en så stor olycka’, svarade Katerina Ivanovna hånfullt... ’lönar det sig kanske att bevara den... denna kostbara skatt?’ Nej, fördöm henne inte, min herre, tillräkna henne det inte! Hon sade det inte med fullt medvetande, hon var i ett upphetsat, sjukligt tillstånd, de stackars utsvultna barnen gräto omkring henne, hon sade det också mera för att kränka än med bittert allvar... För Katerina Ivanovna har nu en gång ett så häftigt lynne, och när barnen börja skrika, till och med om det bara är av hunger, så hugger hon strax lös på dem... Och så ser jag då, att Sonetjka stiger upp omkring klockan sex, tager på sig sin halsduk och kappa och går ut... Klockan nio kom hon tillbaka. Då hon kommit in, går hon genast fram till Katerina Ivanovna och lägger stillatigande trettio rubel på bordet. Inte ett enda ord sa’ hon, såg inte heller upp, hon tog bara vår stora, gröna schal av drap de dame (vi ha nämligen en schal av drap de dame), betäckte sitt huvud därmed och lade sig i sängen med ansiktet mot väggen; då och då gick det en skälvning från axlarna ända ned genom den stackars lilla kroppen... Men jag låg där som förut... Och då såg jag, unge man, såg jag, huru Katerina Ivanovna, likaledes utan att säga ett ord, gick bort till

16