för, att han åtminstone får dö i frid, annars, försäkrar jag er, skall generalguvernören själv få veta ert beteende i morgon. Fursten kände mig, medan jag ännu var ogift och kommer mycket väl ihåg Semjon Sacharovitj, som han ofta bevisade många välgärningar. De veta alla, att Semjon Sacharovitj hade många vänner och beskyddare och att han endast försummade dem av finkänsla, emedan han visste med sig sin olyckliga svaghet; men nu (hon pekade på Raskolnikov) understöder oss en ädelmodig, ung man, som har både medel och förbindelser och som Semjon Sacharovitj kände redan som barn; och var säker på, Amalie Ivanovna ...»
Allt detta stötte hon fram med överströmmande, städse tilltagande hastighet, tills ett hostanfall gjorde slut på hela hennes vältalighet. I detta ögonblick kom den döende till sig och stönade, hon skyndade genast till honom. Den sjuke öppnade ögonen utan att känna igen någon eller förstå något; han andades tungt, djupt och sällan, i mungiporna syntes blod; svetten trängde fram på pannan. Han såg sig oroligt omkring åt alla sidor, men kände icke igen Raskolnikov, som stod bredvid honom. Katerina Ivanovna betraktade honom med sorgsna, men stränga blickar, tårar strömmade från hennes ögon.
»Min Gud! Hela bröstet är inklämt! En så’n blodmassa!» ropade hon förtvivlad. »Man får lov att dra’ av honom kläderna! Vänd på dig litet, om du kan, Semjon Sacharovitj», ropade hon till honom.
Marmeladov kände igen henne.
»Prästen!» rosslade han.
Katerina Ivanovna trädde fram till fönstret, lutade pannan mot karmen och utropade förtvivlad:
»O, detta förbannade liv!»
»Prästen!» upprepade den döende efter en längre tystnad.
»Man har gått efter honom!» skrek Katerina Ivanovna till honom. Han var fogsam och höll sig lugn. Han sökte henne med skygga, bekymrade blickar; hon vände tillbaka till honom och ställde sig vid huvudgärden av bädden. Han lugnade sig en smula, men icke länge. Plans ögon fäste sig än vid den lilla Lidotjka (hans älskling), som stod i ett hörn, darrade och såg på honom med sina förundrade, barnsliga slöa ögon.
»A ... h ...» han såg oroligt bort till henne och tycktes vilja säga något.
»Vad vill du?» skrek Katerina Ivanovna till honom.
»Barfota! Barfota!» stammade han och pekade med halvfåniga blickar på hennes nakna fötter.
