Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/161

Den här sidan har korrekturlästs

»Tig!» skrek Katerina Ivanovna uppretad, »du vet bäst själv, varför hon är barfota!»

»Gud vare lov, här är läkaren!» ropade Raskolnikov glad.

Läkaren trädde in, det var en gammal pedantisk tysk, som såg sig misstroget omkring, trädde fram till den sjuke, kände honom på pulsen, undersökte noga huvudet och tog av honom med Katerina Ivanovnas hjälp den alldeles nedblodade skjortan och blottade den sjukes bröst. Hela bröstet var krossat och sönderskuret, flera revben voro bräckta på högra sidan. På vänstra sidan syntes strax ovan hjärtat en olycksbådande, stor, svartgul fläck, en följd av ett förfärligt slag av hästhoven. Läkaren såg betänksam ut.

Polisen talade om för honom, att den sårade blivit fattad av ett hjul och släpad med omkring trettio steg utefter stenläggningen.

»Underbart, att han kommit till sans igen», viskade läkaren till Raskolnikov.

»Vad menar ni?» frågade denne.

»Han dör genast!»

»Finns det verkligen intet hopp?»

»Inte det minsta! Det lider mot slutet. Huvudet är också mycket farligt sårat ... Hm! man kunde visserligen ännu öppna en åder, men det vore gagnlöst. Om fem, tio minuter dör han säkert.»

»Men åderlåt honom ändå!»

»Gärna för mig ... men jag säger er i förväg, att det är alldeles gagnlöst.»

Nu hörde man ånyo steg; hopen i förstugan delade på sig och på tröskeln visade sig prästen, en gammal gråhårsman, med dödssakramenterna. En polis hade råkat honom ute på gatan. Läkaren överlät genast sin plats åt honom och utbytte betydelsefulla blickar med honom. Raskolnikov bad läkaren vänta ännu en stund. Denne ryckte på axlarna och stannade.

Alla trädde tillbaka. Bikten var kort. Den döende var knappt vid full sans; han kunde endast få fram avbrutna, otydliga ljud. Katerina Ivanovna tog Lidotjka och den lille gossen vid handen och knäböjde med dem i hörnet bredvid kakelugnen. Flickan endast darrade, men gossen, liggande på sina nakna knän, lyfte regelbundet upp sina små händer, korsade sig högtidligt, böjde sig ned mot golvet och stötte pannan mot det, vilket tycktes bereda honom ett synnerligt nöje. Katerina Ivanovna bet ihop läpparna och sökte hålla tillbaka sina tårar; hon bad även, men glömde likväl icke att draga barnets skjorta till rätta och hölja över flickans nakna skuldror med en duk, vilken hon nådde utan att behöva resa sig, allt under det hon

11 — Raskolnikov.161