fortfor att bedja. Emellertid öppnades dörren till de inre rummen återigen av nyfikna. I förstugan hade hela husets invånare trängt ihop sig, dock utan att överskrida dörrtröskeln. Endast en ljusstump belyste hela scenen.
I detta ögonblick trängde Polenka, som sprungit efter systern, sig fram genom hopen i förstugan. Hon var alldeles andtruten av sitt hastiga lopp, tog av sig halsduken, sökte modern med ögonen, trädde fram till henne och sade: »hon kommer, jag träffade henne på gatan.» Modern tryckte ned henne på knä bredvid sig. Därpå trängde en ung flicka ljudlöst och skyggt fram genom hopen, och vilkens närvaro i detta rum bland fattigdom, elände, död och förtvivlan gjorde ett sällsamt intryck. Hon var också klädd så att säga i lumpor; hennes dräkt var nämligen sydd av mycket billiga tyger och var endast avsedd att se något ut på gatan; hon var efter den säregna världens smak och vanor, vartill hon hörde, med fräck avsikt klädd i bjärta, lysande färger. Sonja stannade på tröskeln, såg liksom borttappad omkring sig, synbarligen utan att rätt förstå, vad som försiggick och utan att tänka på sin oanständiga, ljusa sidenklänning, som var köpt på torget, och sin oformliga krinolin, vilken fyllde hela dörröppningen. Hon hade oaktat den sena timmen parasoll i handen, vidare ljusa stövletter och en rund halmhatt med eldröd fjäder. Under den lilla hatten, som pojkaktigt satt på sidan över ena örat, tittade ett litet magert, blekt och förskräckt ansikte fram med öppen mun och med ögon, som stodo orörliga av fasa. Sonja var liten till växten, omkring aderton år gammal, en mager, men tämligen vacker blondin med egendomligt sköna blå ögon. Hon blickade stelt på soffan, på prästen och var alldeles andtruten av sitt hastiga lopp. Folkhopens tissel och några högt uttalade ord nådde hennes öron. Hon slog ned ögonen, gick över tröskeln, men stannade också i rummet vid tröskeln.
Bikt och förlösning voro slutade. Katerina Ivanovna framträdde ånyo till sin mans bädd. Prästen drog sig tillbaka och ville före sin bortgång ännu ställa några tröstens ord till Katerina Ivanovna.
»Men vart skall jag ta vägen med de här?» avbröt hon honom uppretad och fräckt samt pekade på de små barnen.
»Gud är barmhärtig, hoppas på den allsmäktiges hjälp!» genmälte den andlige.
»Ja, det är nog bra! ... Barmhärtig — bara inte mot oss!»
»Det är synd, synd, min fru!» anmärkte prästen och skakade på huvudet.
»Och detta, är det kanske inte synd!» svarade Katerina Ivanovna och visade på den döende.
