»Kanske låta de, som ofrivilligt äro skuld därtill, förmå sig att åtminstone ersätta en del av er förlust ...»
»Ni förstår mig inte!» skrek Katerina Ivanovna uppretad till honom — »vad är det att ersätta? Han var ju full och föll själv under hästarna! Vad för inkomster! Om några inkomster från hans sida var det aldrig något tal, bara sorg och elände. Den fyllbulten har ju supit opp allt! Han har bestulit oss och släpat alltsammans till krogen, har förstört barnens och mitt liv på krogen! Gud ske lov, att han dör! Nu komma vi väl att slippa något av vårt lidande, hoppas jag.»
»Man måste förlåta i dödsstunden; vad ni nu säger är synd, min fru; dylika yttranden äro syndiga!»
Katerina Ivanovna gav sig till att syssla med den sjuke, gav honom att dricka, torkade svetten och blodet från hans huvud, drog huvudkudden till rätta och talade dessemellan med den andlige, under det hon endast då och då vände sig om till honom. Men nu brast hon plötsligt ut, nästan utom sig av förtvivlan:
»Ack, far lille! Det är bara ord, tomma ord! Förlåta! ... Där, se där, om han inte blivit sönderkrossad, så hade han kommit hem full i dag, bara en enda skjorta har han och även den är redan i trasor, han hade då kastat sig på soffan och sovit som en stock, men jag hade fått plaska i vattnet ända till daggryningen för att tvätta hans och barnens utslitna linne, torka dem framför fönstret och så genast stoppa och lappa ihop dem i daggryningen, det är min natt! Vad är det då värt att tala om förståelse! Är inte det förståelse nog kanske?»
En häftig, förfärlig hosta avbröt hennes ord. Hon spottade i en näsduk och höll det under ögonen på prästen, under det hon tryckte den andra handen mot sitt svidande bröst. Näsduken var full av blod.
Prästen sänkte huvudet och sade icke ett ord.
Marmeladov låg i dödskampen; han vände icke ögat bort från Katerina Ivanovna, som ånyo hade lutat sig över honom. Han ville ännu alltid säga henne något, började även, i det han mödosamt rörde tungan och kom fram med några otydliga ord; men Katerina Ivanovna, som hade förstått, att han ville bedja henne om förlåtelse, for barskt ut mot honom:
»Tig bara! Behövs inte! ... Jag vet redan, vad du vill säga!»
Och den sjuke teg; nu föll hans kringirrande blick på dörren och han kände igen Sonja ...
Han hade icke märkt henne förrän nu, hon stod i skuggan.
»Vem är det? Vem är det?» fick han plötsligt fram med hes, andtruten röst, på det högsta orolig och tydande med ögonen på dörren, där Sonja stod, samt ville resa sig upp.
