»Ja, alltihop, och det var bra av honom. Jag förstår nu allt på ett hår, Sametov också ... Nå, med ett ord, Rodja ... saken är den ... jag är litet full nu ... men det skadar inte ... saken är den, att den där tanken ... du förstår mig? ... att du verkligen fick dem att bita på ... förstår du? Men ingen av dem understod sig att uttala den högt, emedan det ändå hade varit alltför dumt; men då de till sist fått tag i den där målaren, då brast såpbubblan och hela galenskapen gick opp i rök. Men varför äro de också så’na åsnor? Jag smorde upp Sametov en smula vid det där tillfället ... men det blir oss emellan, bror lille; jag får be dig, att du inte låter märka något, att du har reda på det — han är ömtålig, har jag märkt. Det var hos den där Lavise — men i dag, i dag har allt blivit klart. Det var den där Ilja Petrovitj, som egentligen var skuld till alltsammans! Han begagnade sig den där gången av din vanmakt i poliskontoret, men han har blygts över sig själv sedermera, det vet jag ...»
Raskolnikov hörde på med begärlighet. Rasumichin pladdrade ut allt i fyllan.
»Jag blev vanmäktig den där gången, för det var så kallt och luktade oljefärg så otäckt», sade Raskolnikov.
»Det behöver du inte förklara! Det var inte färgen bara: redan för en månad sedan lagade det sig till en hjärninflammation, det kan Sossimov intyga. Men så den där pojken är stukad, det kan du inte göra dig ett begrepp om! Han säger, jag är inte värd så mycket som lillfingret på den där människan! ... han menar dig. Han har sina goda ryck ibland, bror lille. Men lektionen i dag i kristallpalatset, den lektionen var ett non plus ultra. Du vet kanske inte, att du i början försatte honom i en sådan ångest, att han närapå fått ett krampanfall? Du tvingade ju honom nästan att tro på den där galenskapen och så räckte du plötsligt liksom ut tungan åt honom: »Nå, har du hört nu?» — Det var präktigt! Han är nu alldeles tillstukad, alldeles tillintetgjord. Vid Gud, det var ypperligt, rätt åt dem förresten! Skada bara, att jag inte var med. Han riktigt längtade efter dig nu. Porphyrius önskar också göra din bekantskap.»
»Såå ... han också ... Men varför ha de redan trott mig vara tokig?»
»Ja, ser du, inte precis tokig. Jag har, tycks det, redan pratat om för mycket för dig, bror lille ... Sossimov hade nämligen förut lagt märke till, att endast denna enda punkt intresserade dig; nu är det klart, varför; nu, då vi känna alla omständigheterna ... och hur allt den gången retade upp dig och flätade in sig med din sjukdom ... Jag är litet full nu,
