skall följa er hit igen, men går det bra, så skola ni lägga er att sova. Jag skall tillbringa hela natten ute i förstugan, för att han inte skall märka något; Sossimov låter jag däremot ligga i värdinnans våning över natten för att ha honom till hands. Vilken tro ni väl han är bäst i behov av, er eller läkaren? I vart fall är väl ändå läkaren nyttigast, inte sant? Låt oss därför gå hem nu. In till värdinnan kunna ni inte komma; jag kunde det kanske, men inte ni, hon skulle inte låta er komma in för det ... nå, för det hon är dum. Hon skulle bli svartsjuk på er, både på Avdotja Romanovna och på er ... men alldeles säkert på Avdotja Romanovna; hon har en mycket oberäknelig karaktär! ... men ... jag är också så dum ... låt oss lämna detta! Kom nu! Har ni förtroende till mig? ... litar ni på mig eller ej?»
»Kom, mamma», sade Avdotja Romanovna, »han skall hålla sitt löfte. Han har redan en gång förut kallat bror Rodja tillbaka till livet; och om läkaren verkligen beslutar sig för att ligga här över natten, vad kan väl vara bättre?»
»Ja, ja ... ni ... ni förstår mig, för ni är ... en ängel!» ropade Rasumichin hänryckt, »låt oss gå. Nastaszja, gå genast upp och stanna hos honom med ljuset. Om en kvart är jag här igen ...»
Pulcheria Alexandrovna var väl ännu icke alldeles övertygad, men hon gjorde icke flera invändningar. Rasumichin bjöd dem båda armen och drog dem nedför trappan. Modern hyste dock ännu betänkligheter ... »om han nu också är god och rask, skall han väl verkligen kunna hålla, vad han har lovat? ... i detta tillstånd? ...»
»Åh ... jag förstår, ni tror ... därför att jag är i en sådan sinnesförfattning!» avbröt han henne i hennes tankar, som om han hade gissat vad hon tänkte på, medan han med sina långa ben tog så stora steg, att damerna knappt kunde följa med, vilket han förresten alls icke lade märke till.
»Dumheter! Det vill säga, jag är så full som en kaja; det skall ni inte bry er om; det kommer förresten inte av att jag druckit ... först då jag såg er, steg det mig åt huvudet ... Men, vad mig beträffar, bry er inte om det; jag säger, att jag inte är er värdig ... inte på minsta sätt är jag er värdig! När jag har följt er hem, slår jag genast ett par ämbar vatten över huvudet på mig här vid kanalen och så är jag nykter igen. Om ni bara visste, hur mycket jag håller av er bägge två ... skratta inte, bliv inte ond på mig! För mig få ni gärna bli onda på alla andra, bara inte på mig; jag är hans vän, alltså är jag också er vän. Jag vill säga er ... jag anade det ... redan förra året, det var så i ett ögonblick ... förresten ...
