kommit på en dag, nämligen hans avundsjuka hjärtas hela uselhet! Ty kunde det väl för honom, Rasumichin, vara tal om ett så vansinnigt hopp? Vad var han ... i jämförelse med en sådan flicka! ... Han, en drucken pratmakare och skrävlare. Var en så cynisk och löjlig förbindelse över huvud tänkbar? Rasumichin rodnade av förtvivlan över dessa betraktelser. Och slutligen mindes han, att han hade sagt, då de i går afton stodo tillsammans på trappan, att värdinnan skulle bliva svartsjuk på Avdotja Romanovna ... det var då alldeles för odrägligt. Full av raseri slog han knytnäven i köksspiseln, sårade sig därvid i handen och spräckte ett av kaklen.
»Naturligtvis kunna alla dessa uselheter varken göras osagda och inte heller kan jag gottgöra, vad jag brutit ...» mumlade han för sig själv, »det tjänar inte till att tänka därpå; jag har numera endast att spela den stummes roll och stillatigande göra min plikt ... varken bedja om förlåtelse ... eller säga något som helst ... allt, allt är nu förbi!»
Det oaktat granskade han sin dräkt noggrannare än vanligt. Han hade visserligen inga andra kläder att taga på sig och till och med om han hade haft några, hade han »med flit» icke tagit dem på sig. Men i intet fall gick det an att visa sig som en cyniker eller en snuskvarg, han hade ingen rätt att såra andras känslor, så mycket mindre som de behövde hans hjälp och själva kallade honom till sig. Han borstade därför sina kläder så sorgfälligt som möjligt, hans linne var dessutom vanligtvis snyggt, ty i det hänseendet åtminstone brukade Rasumichin hålla på renligheten.
Denna gång tvättade han sig också sorgfälligare ... Nastaszja fick till och med giva honom litet såpa ... tvättade sitt hår, sin hals och i synnerhet händerna. Men då den frågan redan kom för honom, om han skulle raka av sig skäggborsten eller ej, satte han sig envist däremot: »låt det vara som det är, de skola inte tro, att jag rakar mig för ... och det skulle de alldeles bestämt tänka. Inte för allt i världen.»
Han, som var så smutsig och van vid källarmanéren! Och han till och med visste med sig själv, att han oaktat allt detta var en någorlunda ordentlig människa ... nå, var det då något att förhäva sig över? Det var ju var och ens plikt att vara en ordentlig människa och det i långt högre grad än han var det ... ty han visste väl, att han hade låtit komma sig åtskilligt till last ... om också icke just något vanhederligt! ... och hade han icke redan ofta känt begär, som ... hm! Och allt detta skulle nu bringas i förening med tanken på Avdotja Romanovna! »Åt helvete med allt! Nu skall jag just se ännu smutsigare, mera nedsmord och liderlig ut än annars.»
