Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/189

Den här sidan har korrekturlästs

att tala med honom om. I väntan på Rasumichins ankomst hade de ännu icke druckit te och inbjödo honom därför att dricka det tillsammans med dem.

Man ringde och beställde te av den snuskige, trasige upppassaren, som trädde in. Efter lång väntan serverades det på det smutsigaste och oaptitligaste sätt. Rasumichin stod redan i begrepp att åter fara ut mot deras logi, men tänkte på Lushin, teg, blev förlägen och var till sist mycket glad, då Pulcheria Alexandrovna alldeles tog honom i beslag med sina frågor.

Under tre kvarts timme besvarade han under ideliga avbrott hennes frågor och det lyckades honom att berätta alla de mer eller mindre viktiga händelserna ur Rodion Romanovitjs senaste levnadsår, för såvitt de voro honom bekanta. Den utförliga berättelsen om han sjukdom bildade slutet därpå. Åtskilligt av det, som nödvändigtvis måste förtigas, uteslöt han, bland annat också scenen i poliskontoret med dess följder. De lyssnade ivrigt till hans ord. Men då han nu trodde sig ha berättat slut och tillfredsställt sina åhörarinnor, visade det sig, att det endast var en början för dem.

»Säg mig ... jag ber er, säg mig, vad tror ni ... åh, förlåt, jag vet ju inte en gång ert namn?» skyndade Pulcheria Alexandrovna sig att fråga.

»Dimitrij Prokofjitj.»

»Alltså, Dimitrij Prokofjitj, jag vill så gärna veta ... huru ... vad han tänker och menar, det vill säga ... förstå mig rätt. Hur skall jag säga för att uttrycka mig tydligare: vad tycker han om och vad tycker han inte om ... är han alltid lika retlig? Vilka önskningar och ... vilka förhoppningar har han ... om man så får uttrycka sig? Vilka inflytelser göra sig i synnerhet gällande hos honom? Med ett ord, jag ville gärna ...»

»Åh, mamma, hur skall en människa kunna besvara allt det där på en gång?» sade Dunja.

»Ack, min Gud, hur kunde jag då också tro, att jag skulle få återse honom i ett sådant tillstånd, Dimitrij Prokofjitj!»

»Det är mycket naturligt», svarade denne. »Jag har visserligen ingen mor, men en onkel, som kommer hit vart år, och nästan var gång händer det, att han inte känner igen mig ... till och med mitt yttre utseende känner han inte igen, fastän han inte är så dum. Under de tre år, ni varit skilda, har mycket kunnat hända; vad skall man säga ... jag har känt Rodion halvtannat år. Han är tungsint, knarrig, högmodig och stolt. På sista tiden (kanske också förut) har han

189