de andra vänta och förde Semjon Sacharitj vid handen inför allas ögon in i sitt kabinett. Hör bara, hör bara! Jag har väl, sade han, Semjon Sacharitj, i betraktande av er böjelse... men då ni nu har lovat mig... och då det dessutom, sedan ni fick avsked, har gått på tok hos oss... hör ni... så litar jag nu som sagt på ert hedersord.’ Det vill säga, allt det där, ska’ ni veta, hittade hon själv på, men alls inte av lättsinne eller för att skryta! Nej, hon tror det alltsammans, själv tröstar hon sig med sina fantasier, vid Gud! Och jag klandrar henne inte, nej, det kan jag inte... Då jag för sex dagar se’n gav henne min första avlöning, tjugotre rubel och fyrtio kopek, hel och hållen, kallade hon mig sin ’lilla fisk’. ’Du min egen lilla fisk’, sade hon. Och oss emellan sagt, kan ni begripa det?... är jag kanske en skönhet eller bara en ordentlig äkta man? Men likaväl nöp hon mig i kinden och kallade mig ’sin egen lilla fisk’.»
Marmeladov tystnade, han ville skratta; men plötsligt började underkäken att darra... han stod dock emot. Krogen, hans sluskiga utseende, fem nätter i höpråmen och... brännvinsflaskan och slutligen denna sjukliga kärlek för sin hustru och sin familj bragte hans åhörare alldeles ur koncepterna. Raskolnikov lyssnade med spänd uppmärksamhet, men han led därvid. Han var ond på sig själv, för det han befann sig på ett dylikt ställe.
»Herre, gode herre!» ropade Marmeladov, då han blivit lugnare, »åh, min herre! Ni tycker kanske liksom de andra därborta, att allt det här är mycket löjligt och att jag bara besvärar er med alla dessa eländiga småsaker ur mitt husliga liv; men jag tycker det inte är något att skratta åt, jag känner det alltsammans... Och under loppet av hela denna den mest paradisiska dag i mitt liv och den därpå följande kvällen var min fantasi i full verksamhet med att utmåla, hur allt skulle inrättas för framtiden, hur jag skulle kläda upp barnen, hur jag skulle skaffa henne goda, lugna dagar, hur jag skulle rädda min enda dotter från ett ärelöst liv och ånyo upptaga henne i familjens sköte... och mycket, mycket annat... allt detta vågade jag hoppas, min herre!... Men så, ärade herre» (Marmeladov for plötsligt tillsammans, lyfte upp huvudet och såg sin åhörare rakt i ögonen) »så, nästa dag efter alla dessa fantasier, således jämt fem dagar sedan, tog jag om kvällen på ett illistigt sätt, som en tjuv vid midnattstiden, koffertnyckeln från Katerina Ivanovna, stal vad som var kvar av min lön (hur mycket det var, vet jag ej mer) och nu, se nu på mig... nu är det borta, vartenda grand! På fem dagar har jag inte varit hemma, där letar man efter mig; platsen har jag mistat,
