blivit misstrogen och hypokondrisk. Han är högmodig och god. Han visar inte gärna sina känslor, han föredrager hellre att synas hård än att ödsla med vänliga ord. Ibland är han förresten inte hypokondrisk alls, utan tämligen kall och känslolös, ja, omänsklig. Det är, liksom om två motsatta naturer skiftesvis hade övertaget hos honom. Ofta är han övermåttan tyst, han har aldrig tid, oupphörligt kommer man olägligt för honom, oaktat han ofta ligger helt stilla och inte gör något. Han tycker inte om att håna, inte därför att han saknar kvickhet, utan snarare, som hade han inte tid till dylika pojkstreck. När man talar om något för honom, hör han det inte till slut. Om det, som för ögonblicket intresserar alla andra, bekymrar han sig naturligtvis inte. Han sätter mycket värde på sig själv och, som det tyckes, inte med orätt. Nå, vad skall jag säga mera? ... Jag hoppas, att er ankomst måtte ha en välgörande verkan på honom.»
»Ja, Gud give det!» utbröt Pulcheria Alexandrovna, som var alldeles nedslagen av den karaktärsskildring Rasumichin hade givit av hennes son.
Till sist vågade Rasumichin sig också att se närmare på Avdotja Romanovna. Medan han talade med modern, hade han endast en gång emellan vågat kasta en flyktig blick på henne. Avdotja Romanovna hade omväxlande suttit vid bordet eller uppmärksamt lyssnat till samtalet, därpå hade hon stigit upp och efter vana med korslagda armar gått fram och tillbaka på golvet. Hennes läppar voro fast sammantryckta, uttrycket i hennes ansikte var eftertänksamt. Endast då och då gjorde hon en fråga. Rasumichin kunde både av de två kvinnornas klädedräkt och av andra kännetecken sluta sig till, att de befunno sig i mycket fattiga omständigheter. Om Avdotja Romanovna hade varit klädd som en drottning, hade han icke varit rädd för henne. Men nu, då hon var fattigt klädd och kanske just av hänsyn till hela deras eländiga ställning, var han ängslig för vart ord, var rörelse; och detta var naturligtvis mycket nedstämmande för en människa, som till på köpet endast hade mycket litet självförtroende.
»Ni har sagt oss många intressanta saker om min brors karaktär ... och ni har, synes det mig, varit alldeles opartisk. Det är bra. I början trodde jag, att ni såg upp till honom med vördnad», sade Avdotja Romanovna. »Det synes mig också vara riktigt, att han helst borde ha ett kvinnligt väsen hos sig», tillade hon eftertänksamt.
»Det har jag inte sagt något om, förresten är det nog möjligt, att ni har rätt, men ...»
»Vad?»
