»Ställ inte för många frågor till honom, om ni märker, att han är retlig till lynnet, och fråga inte hur han befinner sig.»
»O, Dimitrij Prokofjitj, vad det ändå stundom är svårt att vara mor!»
»Se så, nu äro vi vid trappan ... Hu, vad den trappan är brant!»
»Mamma, du är så blek. Var lugn, min lilla duva», sade Dunja ömt. »Han måste ju känna sig lycklig över att se dig igen.»
»Med er tillåtelse skall jag se efter, om han är vaken.»
Damerna följde långsamt efter Rasumichin, som sprang förut. Då de hunnit till femte våningen, märkte de, att värdinnans dörr stod på glänt och att ett par isiga, svarta ögon betraktade dem. Sedan igenslogs dörren så häftigt, att Pulcheria Alexandrovna med möda undertryckte ett utrop av förskräckelse.
III.
»Han är frisk, alldeles frisk!» utropade Sossimov förnöjt till de inträdande. Han hade redan tio minuter suttit i det vanliga soffhörnet. Raskolnikov satt fullt påklädd i soffans andra hörn. Han var omsorgsfullt tvättad och kammad. Rummet var fullt, men Nastaszja hade likväl gjort det möjligt för sig att tränga in för att lyssna.
Raskolnikov var nästan alldeles frisk, i synnerhet i jämförelse med hans tillstånd föregående dagen; men han var blek, tankspridd och dyster. Han såg ut som en människa, vilken varit underkastad en kroppslig smärta. Ögonbrynen voro sammandragna, läpparna voro hårt sammanpressade och ögonen glödde av en dyster eld. Han talade föga och i hans åtbörder förmärktes en viss oro. Om ej armbindeln fattats, kunde man ha tagit honom för en sårad.
Vid moderns och systerns inträde klarnade ett par sekunder detta bleka och mörka ansikte, som om det blivit belyst av en solstråle. Men i stället för den förra melankoliska tankspriddheten syntes ett drag av smärta i hans anlete. Ljusglansen försvann snart, men smärtan återstod, och Sossimov, som uppmärksamt iakttog sin patient, märkte med förvåning att de älskade varelsernas ankomst, i stället för att förorsaka glädje, endast framkallade ett tyst beslut att under ett par timmar uthärda en tortyr ... en tortyr, som icke kunde undvikas. Han observerade också, att det påföljande samtalet
