frambragte samma verkan hos patienten, som när ett sår blir vidrört. Men han förundrade sig över, att han i detta ögonblick förmådde behärska sig så, då det mest obetydliga ord annars kunde försätta honom i raseri.
»Ja, jag märker nu själv, att jag är nästan frisk», sade Raskolnikov, sedan han kysst sin mor och sin syster. Han vände sig till Rasumichin och tryckte vänskapligt dennes hand, varunder Pulcheria Alexandrovnas ansikte betydligt uppklarnade.
»Jag har verkligen förvånat mig över honom i dag», började Sossimov, »ty under tio minuters tid har han fört ett ordentligt samtal med mig. Om det fortfar på samma sätt, skall min patient vara frisk och rask om tre eller fyra dagar, alldeles som han var för en månad eller kanske tre månader sedan. Ty denna historia går långt tillbaka i tiden. Tillstå bara, att ni själv är skuld därtill», tillade han med ett småleende, som om han ännu vore rädd att förarga honom på ett eller annat sätt.
»Mycket möjligt», svarade Raskolnikov likgiltigt.
Sossimov, som tyckte om att låta sitt ljus lysa, fortfor:
»Jag talar endast om det av den orsak, att ert fullständiga tillfrisknande beror för framtiden helt och hållet på er själv. Nu, då jag äntligen kan tala förnuft med er, vill jag råda er att undanröja huvudorsakerna till detta sjukliga tillstånd. Endast under denna förutsättning kan ni bliva botad. Dessa huvudorsaker känner jag ej, men ni måste själv känna dem. Det förefaller mig, som om denna rubbning i er hälsa till en del kunde stå i sammanhang med, att ni lämnat universitetet. Ni får inte vara utan sysselsättning och därför tror jag, att arbete med ett bestämt mål för ögonen skulle vara er nyttigt.»
»Ja, ni har alldeles rätt. Jag skall snart bevista universitetsföreläsningarna och sedan skall allt gå, som om det vore smort.»
Sossimov hade huvudsakligen hållit sitt lilla tal till damernas uppbyggelse och han blev högligen förbluffad, då han i sin patients ansikte läste ett omisskännligt uttryck av hån. Pulcheria Alexandrovna skyndade emellertid att uttrycka sin tacksamhet för Sossimovs nattliga besök i deras logi.
»Vad, har han också varit hos er i natt?» frågade Raskolnikov ivrigt. »Således ha ni inte ens fått sova ut efter resan?»
»Åh, Rodja, det dröjde inte längre än till klockan två. Hemma lade vi oss aldrig förrän vid tvåtiden.»
»Jag vet inte, på vad sätt jag skall bevisa honom min tacksamhet», sade Raskolnikov och såg framför sig med ett mörkt uttryck. »Efter som ni vägrat att mottaga penningar, vet jag verkligen inte, varmed jag gjort mig förtjänt av en dylik
