uppmärksamhet från er sida. Jag förstår det alldeles inte och jag vill öppet säga er, att det är mig högst obehagligt.»
»Förivra er bara inte», sade Sossimov med ett tvunget skratt. »Antag bara, att ni är min första patient och att jag, som nyss börjat praktisera, är så förtjust i min första patient, som om han vore mitt eget barn ... många förälska sig ju till och med i sina patienter; och jag har för övrigt inte heller så många.»
»Om honom vill jag inte tala alls. Han har inte heller skördat annat än förolämpningar och besvär av mig», sade Raskolnikov och pekade på Rasumichin.
»Så han pratar! I dag är du i ett sentimentalt lynne», inföll den senare.
Om han varit mera klarsynt, skulle han ha märkt, att det ej fanns spår av sentimentalitet hos vännen, snarare av en motsatt sinnesstämning, men Avdotja Romanovna förstod bättre sin bror och såg uppmärksamt på honom.
»Jag vill inte heller tala vid dig, mamma», fortfor han, som om han upprepade en läxa, vilken han lärt sig utantill. »Först i dag har jag kunnat föreställa mig, vilka kval du led i går, då du väntade på min hemkomst.»
Sedan räckte han med ett plötsligt leende handen åt systern och detta leende bar denna gång spår av en sann, oförfalskad känsla. Dunja fattade genast hans utsträckta hand och tryckte den hjärtligt. Hon kände sig glad och tacksam. Efter deras tvist i går var detta det första vänskapstecken han hade visat henne. Moderns ansikte strålade av glädje vid åsynen av denna stumma förlikning mellan bror och syster.
»Det är just därför jag älskar honom», viskade Rasumichin, som alltid var böjd för överdrift, »dylika stämningar äro egendomliga endast för honom.»
»Vad han är ädel!» tänkte modern. »Huru finkänsligt utplånade han ej gårdagens missförstånd! Och så vackra ögon han har! Hela hans ansikte är vackert. Han är ännu vackrare än Dunetjka. Men, min Gud, vad hans kläder se jämmerliga ut! Jag skulle så gärna vilja taga honom i min famn och under tårar kyssa honom, men jag är rädd för honom, jag vet inte varför. Han talar ju så vänligt, men ändå är jag rädd. Men vad är jag då egentligen rädd för?»
»Du kan inte tro, Rodja», sade hon högt, »vad Dunetjka och jag voro olyckliga i går. Nu, då det är överståndet, kan jag ju gärna säga det. Tänk dig, således, vi skynda hit från bangården för att omfamna dig, och så berättar din hushållerska — ah, där är hon ju, god morgon, Nastaszja! — berättar, att du har nervfeber och att du nyss rymt från doktorn. Du kan
