den åtskillnad, att de »sjuka» äro mera sinnesförvirrade än andra. En fullkomligt harmoniskt utvecklad människa finnes det knappast. Möjligen en av många hundra tusen.»
Vid ordet »sinnesförvirrad», som oförsiktigt undsluppit Sossimov, studsade alla de närvarande. Raskolnikov satt i djupa tankar, medan ett egendomligt leende svävade på de bleka läpparna. Han fortfor att grubbla på ett och annat.
»Nå, hur gick det med honom, som blev överkörd?» inföll Rasumichin hastigt.
»Vad säger du?» sporde han, som om han vaknade upp ur en dröm. »Jo, jag kom att fläcka ned mig med blod, då jag hjälpte dem att bära hem honom. Ah, mamma, vid det tillfället gjorde jag mig skyldig till något oförlåtligt. Jag hade troligtvis inte mitt förnuft i behåll. Jag gav alla de penningar, du skickat mig, åt hans hustru till begravningshjälp. Hon är en stackars sjuk änka och har tre små faderlösa barn, som alla äro hungriga. Huset är alldeles tomt ... Där finnes ännu en dotter. Du hade kanske själv givit dem penningarna, om du sett alltsammans. Det var emellertid orätt gjort av mig. För att kunna hjälpa andra, måste man ha en viss rättighet därtill. Och har man inte det, så »crevez chiens, si vous n’êtes pas contents.» Han skrattade högt. »Är det inte sant, Dunja?»
»Nej, det är inte sant», svarade Dunja i fast ton.
»Bah! Kommer nu också du med dina grundsatser!» mumlade han nästan spotskt och såg med ovilja på henne. »Du går till en viss gräns och om du inte överskrider den, blir du olycklig, och överskrider du den — blir du kanske ännu mera olycklig.» Han talade i otålig ton och vände sig sedan till modern, i det han barskt och kort yttrade: »Jag ville bara säga, att jag ber dig om förlåtelse, mamma.»
»Jag är säker på, Rodja, att allt vad du gör, är väl gjort», svarade modern hjärtligt.
»Var inte säker därpå», invände han och förvred munnen till ett leende. Alla tego. Det låg något tvunget över dem under hela detta samtal, även då de tego, både i försoningen och förlåtelsen, och de kände det alla.
»Det är alldeles, som om de voro rädda för mig», tänkte Raskolnikov och kastade en förstulen blick på modern och systern. Pulcheria Alexandrovna tycktes verkligen bliva allt mera ängslig till mods, ju längre hon teg.
»Vad jag älskade dem högt, så länge de voro frånvarande», tänkte han.
»Vet du, Rodja, att Marfa Petrovna är död?» sade plötsligt Pulcheria Alexandrovna.
