jag — jag är ju lycklig även nu! Du hade orätt, Dunja, ty jag är lycklig, Rodja, bara över att få se dig.»
»Det gläder mig, mamma. Vi få ju nu tillräcklig tid att talas vid», mumlade han och tryckte hennes hand.
Sedan han yttrat detta, blev han åter blek och orolig. Åter lade sig denna förskräckliga känsla som en dödskyla över hans sinne, åter blev det honom klart och tydligt, att han sagt en fruktansvärd lögn, att han varken nu eller någonsin skulle kunna tala med någon om något. Det intryck, denna marterande tanke gjorde på honom, var så starkt, att han nästan förlorade besinningen för ett par sekunder. Han reste sig upp och stod i begrepp att gå ut ur rummet, utan att se på någon.
»Vad fattas dig?» utropade Rasumichin och tog hans hand.
Han satte sig åter ned. De betraktade honom med förvåning.
»Ja, varför äro ni så tråkiga allesamman!» utbrast han häftigt. »Låt oss prata med varandra. Kan jag ingenting få höra!»
»Gud ske lov, att det inte var värre!» Jag trodde att han skulle svimma liksom i går», sade Pulcheria Alexandrovna och korsade sig.
»Vad fattas dig, Rodja?» sade systern.
»Ingenting. Jag fick bara ett infall», svarade han och skrattade.
»Om det bara var ett infall, är det ju bra», sade Sossimov. »Nu måste jag gå, men jag kommer kanske igen snart.»
Han bugade sig och gick.
»En så hygglig karl han är», sade Pulcheria Alexandrovna.
»Ja, en hygglig, kunnig, präktig och klok karl», svarade Raskolnikov livligt. »Jag kan inte komma ihåg, var jag sett honom, innan jag blev sjuk. Han därborta är också en god människa.» Han nickade åt Rasumichin. »Tycker du om honom, Dunja?» frågade han skrattande.
»Ja, jag tycker mycket bra om honom», svarade Dunja.
»Ah, en så’n drummel du är!» utropade Rasumichin, röd och förlägen, varefter han reste sig upp.
Pulcheria Alexandrovna log och Raskolnikov skrattade högt.
»Vart skall du gå?»
»Jag måste avlägsna mig. Jag måste nödvändigt —»
»Ingenting är nödvändigt. Stanna här. Du vill väl gå, emedan Sossimov gått? Det behövs inte. Vad är klockan? Redan tolv! Vad det där uret är vackert, Dunja. Varför är ni så tysta nu? Skall jag alltid tala ensam?»
»Uret är en gåva av Marfa Petrovna», svarade Dunja.
»Det är mycket dyrbart», tillade Pulcheria Alexandrovna.
