han själv banat sig sin väg», sade Avdotja Romanovna, något stött över broderns ton.
»Nå, än se’n? Om han berömmer sig själv, har han väl skäl därtill ... jag säger ju ingenting därom. Men du skall inte tro, syster lilla, att jag vill på något sätt förnärma dig, därför att jag kommer fram med en så obetydlig anmärkning. Men det är ytterligare en sak i brevet, som jag skulle vilja påpeka och som inte är av så ringa vikt. Det står där: »Ni får då själv svara för följderna»; det är klart och betydelsefullt; dessutom pratar han om, att han genast skall gå sin väg, om jag skulle vara närvarande. Detta prat om att gå sin väg betyder detsamma som att vilja övergiva er båda, om ni inte lyda honom, och till på köpet övergiva er nu, då han har föranlett er att komma till Petersburg. Nå, vad tror du, kan man känna sig lika förnärmad av sådana yttringar av Lushin, som om t. ex. han där (han pekade på Rasumichin) eller Sossimov eller någon annan av oss hade skrivit något liknande?»
»Nej, nej», svarade Dunja livligt, »jag vet nog, att han uttrycker sig mycket naivt, men det beror kanske på, att han inte har så lätt för att skriva ...»
»Det är kanslistil och då man är van vid den, är det inte så lätt att skriva annorlunda, det har därför kanske kommit att se mera taktlöst ut än det är menat. Men det är ännu en gemenhet i brevet, som jag vill anmärka på. Jag gav änkan pengar i går, den stackars sjuka, olyckliga änkan, inte »under förevändning att de skulle vara till begravningen», utan just till begravningen, och inte i dotterns händer, en flicka, som är känd för sin dåliga vandel, såsom han skriver (och som jag i går såg för första gången i mitt liv) utan i änkans. Av allt detta framgår det tydligt, att han bara vill svärta ned mig i era ögon och göra oss oense; förresten är det betecknande för mannens värde och jag tror inte, att han sätter dig mycket högt. Jag säger det bara, för att du skall tänka på det och därför att jag av hjärtat vill dig väl ...»
Dunetjka svarade icke. Hon hade redan på förhand fattat sitt beslut. Hon väntade endast på aftonen.
»Vilket beslut har du fattat, Rodja?» frågade Pulcheria Alexandrovna, som kände sig mer än någonsin orolig över den affärsmässiga tonen i hans tal.
»Vad menar du, mamma?»
»Peter Petrovitj skriver ju, att om han finner dig hos oss, går han sin väg. Vad ämnar du göra?»
»Det är du, mamma, och Dunja, som skola avgöra den saken. Jag gör, som ni finna för gott», tillade han torrt.
