»Det var bra, att vi gingo vår väg», fortfor modern. »Han tycks ha brått att komma åstad. Det är så hett och kvavt inne hos honom. Men i alla fall är här lika hett ute på gatan. Herre Gud, vad är det inte för en stad! Vänta litet! Kan du inte gå ur vägen för folk. De stöta ju omkull dig ... där gå de med ett piano ... de skola då alltid gå i vägen ... Den där flickan är jag också rädd för.»
»Vilken flicka?»
»Sofie Semjonovna, som var därborta.»
»Varför är mamma rädd för henne?»
»Jag har fått en aning, Dunja. Du kan tro mig om du vill, men då hon trädde in, förstod jag, att vi här ha förklaringen på alltsammans.»
»Nej, visst inte. Mamma har ofta så löjliga aningar. Han hade aldrig sett henne förrän i går och kände knappt igen henne, då hon trädde in i hans rum i dag.»
»Ja, du skall få se! Hon gjorde mig riktigt orolig. Jag blev riktigt rädd, då hon såg på mig. Jag kunde knappt sitta stilla, då han sade oss hennes namn ... Peter Petrovitj skrev ju också om henne ... Han måtte allt sätta värde på henne.»
»Ja, man skriver så mycket. Om oss skrev man också åtskilligt, det har mamma visst redan glömt. Vad mig beträffar, är jag fullt övertygad om, att hon är en god flicka. Allt annat är bara skvaller.»
»Det vill jag också önska.»
»Peter Petrovitj är en eländig baktalare!» Dessa ord undsluppo Dunja ofrivilligt.
— — — — — —
»Jag har något att säga dig», sade Raskolnikov och drog Rasumichin till fönstret.
»Får jag säga Katerina Ivanovna, att ni kommer?» sade Sonja hastigt och ville avlägsna sig.
»Vänta litet, Sofie Semjonovna. Vi ha inga hemligheter och ni stör oss inte. Jag ville gärna tala ännu ett par ord med er.» Han vände sig på nytt till Rasumichin. »Du känner ju honom ... vad är det han heter ... Porphyrius Petrovitj?»
»Ja, vi äro släkt med varandra. Varför frågar du därom?» tillade han ivrigt och nyfiket.
»Han har ju med den där affären, mordaffären, att skaffa?»
»Ja ... än se’n ...» Rasumichin stirrade förvånad på honom.
»Han har förhört dem, som pantsatt sina tillhörigheter hos henne. Jag har även några småsaker där, men de äro dyrbara för mig. En ring, som min syster gav mig vid avskedet, och ett silverur, som jag ärvt efter min far. Vad skall jag
