»Åh, jag menade ju ingenting illa, tvärtom!» utbrast Rasumichin kränkt.
»Jag undrar, om jag spelade väl? ... Var det riktigt naturligt? ... Överdrev jag inte?» tänkte Raskolnikov och bävade inom sig. »Den sista frasen var i alla fall överflödig.»
»När kom er fru mor till staden?» frågade Porphyrius.
»I går kväll.»
»Edra tillhörigheter skola under inga omständigheter gå förlorade. Jag har länge väntat, att ni skulle komma.»
Såsom om han icke hade sagt något anmärkningsvärt, sköt han cigarrkoppen till Rasumichin, som obarmhärtigt smutsade ned mattan med askan från sin cigarrett. Raskolnikov for tillsammans, men Porphyrius tycktes icke ha märkt det. Han sysselsatte sig till utseendet endast med Rasumichins cigarrett.
»Väntade du honom? Visste du, att han hade pantsatt något hos henne?» utbrast Rasumichin.
Porphyrius såg Raskolnikov rakt i ansiktet och sade:
»Båda edra tillhörigheter, ringen och uret, hade hon svept in i ett stycke papper och på papperet stod ert namn, skrivet med blyertspenna, jämte det datum, då dessa saker blevo inlämnade till henne.»
»Vad ni lägger noga märke till allt», sade Raskolnikov med ett förläget småleende, under det han försökte att se honom frimodigt i ögonen. »Jag anmärker det bara, emedan där troligtvis fanns många dylika effekter — och ni svårligen har kunnat komma ihåg alla namnen ... och ... (det var dumt, varför tillade jag det?)»
»Alla de, som haft saker innestående, ha tillkännagivit sig. Ni var den ende, som fattades», svarade Porphyrius med en knappt märkbar anstrykning av ironi.
»Jag har inte varit frisk.»
»Det vet jag. Jag har också hört, att ni varit synnerligt upprörd. Ni är ganska blek ännu.»
»Jag är inte alls blek — tvärtom är jag riktigt rask», sade Raskolnikov i förändrad ton. Vreden jäste över hos honom och han kunde icke längre behärska sig. »Och i vreden förråder jag mig», flög det genom hans huvud; »varför pina de mig också?»
»Du är ännu inte riktigt frisk», sade Rasumichin. »I går yrade du till och med emellanåt ... Tänk bara, Porphyrius, han kunde knappt stå på benen och smög sig likväl ut, så snart Sossimov och jag vände honom ryggen. Och till på köpet var han i otillräkneligt tillstånd.»
»Således i ett alldeles otillräkneligt tillstånd? Har man hört på maken!» och Porphyrius skakade på huvudet. »Åh, prat!
