Tro honom inte ... nej, tro honom inte alls!» ropade Raskolnikov rasande. Det tycktes, som om Porphyrius Petrovitj icke hörde detta sällsamma utbrott.
»Hur kunde det falla dig in att gå ut, om du inte gjorde det under feberns inflytande?» skrek Rasumichin häftigt.
»De besvärade mig båda två», sade Raskolnikov i hånfull ton till Porphyrius, »och jag sprang min väg för att hyra ett annat rum, så att de inte skulle få rätt på mig. Jag tog även med mig en summa penningar. Herr Sametov såg dem. Nå, herr Sametov, hade jag mitt förnuft i går eller talade jag i yrsel? Nu kan ju ni avgöra striden.»
Han hade lust att döda Sametov i detta ögonblick, ty dennes ögonkast och tystnad voro honom i lika hög grad motbjudande.
»Enligt min mening talade ni i går både klokt och slugt. Ni var endast ytterst retlig», svarade Sametov torrt.
»Och i dag berättade Nikodim Fomitj, att han träffat er mycket sent i går kväll hos en ämbetsman, som blivit överkörd —»
»Nå, där ser du», sade Rasumichin. »Var du riktigt vid dina fulla sinnen, då du gav änkan din sista skärv till begravningen?»
»Jag har kanske funnit en skatt, som du inte har reda på, och därför var jag så givmild i går ... Jag ber er ursäkta», sade han med bävande läppar till Porphyrius, »att vi ha besvärat er så länge med detta struntprat.»
»Visst inte, tvärtom ... inte alls! Om ni bara visste, huru mycket jag intresserar mig för er! Det gläder mig mycket, att ni slutligen var så vänlig och kom hit.»
»Låt oss åtminstone få litet te! Vi bli torra i halsen!» utropade Rasumichin.
»Det var en förträfflig idé. Vi dricka väl allesammans. Men vill du kanske inte först ... ha något mera fast före teet?»
»Gå hem och lägg dig!»
Porphyrius Petrovitj gick ut för att säga till om teet.
Tankarna jagade varandra i Raskolnikovs huvud.
»Denna fräckhet kan jag knappt stå ut med. De bry sig inte ens om att dölja sina misstankar. Han som ej känner mig, behöver väl inte tala med mig om Nikodim Fomitj. Det är således inte längre någon hemlighet, att de förfölja mig. Om de bara ville slå till, i stället för att leka med mig som katten med råttan. Det anstår dig inte, Porphyrius Petrovitj. Det skulle kunna hända, att jag plötsligt reste mig upp och avslöjade hela sanningen. Då skulle de få veta, huru jag föraktar dem!» Han andades tungt. »Men om jag bara inbillar mig det! Deras ord tyckes inte innebära någon dold mening.
