mig. Med er tillåtelse vill jag nu återvända till det vi talade om. Dessa människor bli ej alltid avrättade. Några —»
»Segra under livstiden. Ja, några hinna målet, medan de leva och då —»
»Börja de själva avrätta.»
»Om det är nödvändigt och det är det vanligtvis. Er anmärkning var mycket skarpsinnig.»
»Jag tackar. Men säg mig nu, på vilket sätt kan man skilja de ovanliga individerna från de vanliga? Det är en praktisk människas naturliga oro, som gör sig gällande hos mig. Kunde man inte införa en egendomlig klädedräkt, en stämpel eller något dylikt? Ty ni får erkänna, att om förvirring skulle inträffa, om en individ, tillhörande den ena kategorien, skulle inbilla sig tillhöra den andra och börja kullkasta alla hinder, så skulle —»
»Åh, det förekommer ganska ofta, men ett sådant misstag är blott möjligt för den, som tillhör den vanliga människoklassen. Ni behöver inte vara orolig, ty de komma aldrig långt.»
»Jag har olyckligtvis ännu en invändning att göra. Säg mig, huru många av dessa »ovanliga» ha rättighet att mörda andra? I likhet med er, vill jag naturligtvis böja mig för dem, men det vore ändå högst obehagligt, om många funnes av den sorten.»
»Oroa er inte däröver», fortfor Raskolnikov i samma ton, »människor med nya tankar födas ju utomordentligt sällan. Det är emellertid nödvändigt att uppsöka en noggrann naturlag för att förstå den ordning, i vilken dessa arter och avarter av människor framkomma. Denna lag är naturligtvis ännu obekant, men jag tror, att en sådan existerar och att den i framtiden skall komma i dagen.»
»Men skämta ni med varandra?» utropade Rasumichin. »Du talar väl inte allvarsamt, Rodja?»
Raskolnikov teg och lyfte upp sitt bleka, lidande ansikte. Vid sidan av detta allvarliga, bekymmerfulla anlete förekom honom Porphyrius’ uttryck hånfullt och i högsta grad oförskämt.
»Ja, min bror, om det verkligen är ditt allvar, så har du naturligtvis rätt, när du säger, att ingenting är nytt, och att vi ha läst och hört allt tusentals gånger. Men vad som verkligen är originellt och din egen andliga egendom, är din teori om människans rättighet att med gott samvete utgjuta blod. Du försvarar med fanatism denna teori och det väcker min bestörtning. Jag vill läsa igenom din avhandling.»
»I den skall du inte finna, vad du söker.»
