Han tycktes blinka åt honom med vänstra ögat och skrattade tyst.
»Om jag verkligen överskridit gränsen, skulle jag naturligtvis inte säga er det», svarade Raskolnikov i utmanande och stolt ton.
»Nej, det menar jag inte heller.»
»Tillåt mig endast göra den anmärkningen, att jag varken betraktar mig som en Napoleon eller som en Mahomet och att jag således inte är i stånd att giva er en tillfredsställande förklaring över, huru jag skulle handla i ett dylikt fall.»
»Vem anser sig inte här i Ryssland för en Napoleon!» sade Porphyrius med oförskämd förtrolighet. Till och med i ordens betoning låg denna gång en särskild betydelse.
»Det är kanske en eller annan blivande Napoleon, som för en vecka sedan slog ihjäl Aljona Ivanovna med en yxa», sade Sametov, som plötsligt trädde fram från sitt hörn.
Raskolnikov teg och såg med stela blickar på Porphyrius. Rasumichin rynkade pannan och såg mörkt framför sig. Några ögonblicks hemsk tystnad följde. Raskolnikov vände sig för att gå.
»Skall ni redan gå?» sade Porphyrius artigt och räckte honom handen. »Det har varit mig mycket angenämt att göra er bekantskap. Ni kan vara obekymrad, vad edra tillhörigheter beträffar. Skriv blott så, som jag sagt. Eller ännu bättre, kom själv till mig på ämbetsrummet en av dessa dagar, om ni vill i morgon. Jag skall vara där klockan elva. Och eftersom ni är en av dem, som varit hos henne under de sista dagarna, kan ni kanske meddela oss ett och annat om henne», tillade han med ett godmodigt uttryck.
»Ni ämnar således förhöra mig officiellt, efter alla konstens regler?» sade Raskolnikov i skarp ton.
»Varför skulle jag förhöra er? Ni har missförstått mig. Jag låter aldrig ett tillfälle gå obegagnat och har redan talat med alla hennes övriga kunder. Men det var sant, jag kom att tänka på den där karlen, Nikolaschka. Jag vet mycket väl, att han är oskyldig, men säg mig ändå, vid vilken tid ni gick upp den där dagen — var det inte vid åttatiden?»
»Jo, vid åttatiden», svarade Raskolnikov, men ångrade strax sina ord.
»Då ni gick uppför trappan vid åttatiden, såg ni inte då i tredje våningen, som stod öppen, två hantverkare eller kanske bara en? De voro sysselsatta med målning. Lade ni inte märke till dem? Det är nämligen av stor vikt för dessa —»
»Målare? Nej, jag har inte sett någon», svarade Raskolnikov långsamt, som om han ansträngde sitt minne; men på
