röd koffert under sängen! Vem kan väl smälta det! Inte ens Porphyrius Petrovitj. Skulle väl Napoleon vilja krypa under en gammal kvinnas säng? Fy tusan!»
Det fanns ögonblick, då han märkte att han yrade.
»Den gamla käringen är en bisak», fortsatte han sin tankegång ivrigt och stötvis; »... det var ett fel, när allt kommer omkring ... men om henne handlar det heller inte alls! Det med den gamla var bara en sjukdom ... jag dräpte inte en människa, utan en princip! Principen har jag dräpt, men jag har inte kommit någonstans för det, jag står på samma ställe ... Jag har bara kunnat slå ihjäl och inte en gång det ordentligt, såsom det nu visar sig ... principen? ... Varför for den narren Rasumichin ut mot socialisterna! Det är ett arbetsamt och driftigt folk, som sysselsätter sig med »det allmänna bästa» ... Nej, livet är givet mig endast en gång, det skall aldrig komma tillbaka. Jag har inte lust att vänta på »det allmänna bästa», på guldåldern. Jag vill antingen leva för min egen skull eller inte leva alls. Jag vill inte gå förbi min hungriga mor och vara nödsakad att behålla min rubel i fickan ... i väntan på guldåldern. Man säger, att jag skall vara med om att släpa en sten till »det allmänna bästas» byggning och som belöning därför röna en inre tillfredsställelse. Ha, ha, ha! Jag lever ju bara en gång och vill dö också ... bah, prat, en estetisk lus är jag, ingenting annat», tillade han och skrattade, som om han varit tokig. »Ja, jag är verkligen en lus», fortfor han och hakade sig fast vid denna tanke, vältrade sig i den och lekte med den, »bara av det skäl, att jag för det första resonerar över, att jag är en lus, för det andra därför att jag en hel månad legat den allgode försynen till last, därigenom att jag tog den till vittne på, att jag inte utförde mitt förehavande för att så att säga tillfredsställa mina syndiga lustar och köttsliga begär, utan därför att jag hade ett stort mål för ögonen ... ha, ha! Och för det tredje därför att jag hade föresatt mig att såvitt möjligt inte förlora rättvisan ur sikte såväl under utförandet av min gärning som vid plundringen. Jag sökte ut åt mig den onyttigaste av alla löss och beslöt, i det jag dräpte henne, att endast taga så mycket ifrån henne, som jag skulle behöva för att komma fram det första steget, varken mer eller mindre (allt det andra skulle alltså, såsom testamentet lyder ha, tillfallit klostret ... ha, ha!) ... Därför, ja, redan därför är jag en lus», tillade han och skar tänderna, »därför att jag själv är ännu vämjeligare och mera motbjudande än den lus, som jag dräpt, och därför att jag hade förkänslan av, att jag skulle komma att säga mig detta själv, sedan jag mördat henne! Ah, så gement, så
