honom och blev förskräckt. Det var den hemlighetsfulle gamle mannen. Raskolnikov följde honom på avstånd med klappande hjärta. De veko av på en sidogata ... den andre hade ännu icke vänt sig om. »Månne han vet, att jag följer honom?» tänkte Raskolnikov. Mannen gick in genom porten till ett stort hus, vände sig om och vinkade på nytt.
Då Raskolnikov trädde ut på gården, var gubben försvunnen. Han hade således gått uppför den första trappan. Raskolnikov sprang dit och sedan han kommit två trappor upp, hörde han ganska riktigt regelbundna steg.
Underligt nog förekom trappan honom så bekant! Där är fönstret i andra våningens förstuga. Hemlighetsfullt och melankoliskt faller månljuset in genom rutorna. Där är tredje våningen. Det är just där, som hantverkarna målade! Huru kom det sig, att han inte strax kände igen huset? Gubbens steg kunde ej höras längre.
»Han har blivit stående och gömt sig någonstädes. Där ha vi fjärde våningen! Skall jag gå längre? Min Gud, vad här är mörkt! Här har visst gubben gömt sig i någon vrå. Ah, jag ser, att våningen står öppen!»
Han gick in. Tamburen var mörk och tom. Sakta smög han sig på tåspetsarna in i det andra rummet, som klart upplystes av månen. Allt var som förut, skåpet, spegeln och tavlorna i sina ramar. Den ovanligt stora, runda, kopparröda månen sken rakt in i rummet. »Denna tystnad kommer visst från månen ...» Han stod stilla och väntade — väntade länge. I detta tysta månsken klappade hans hjärta så häftigt, att det gjorde ont. Allt var fortfarande tyst. En fluga, som vaknade, flög surrande mot rutan. I detsamma varseblev han en fruntimmerskappa, som hängde i hörnet mellan skåpet och fönstret.
»Varför hänger kappan där?» tänkte han. »Förr fanns den här ej.»
Han gick sakta närmare och gissade, att någon gömde sig bakom kappan. Försiktigt vek han den åt sidan, såg, att där stod en stol och på stolen i vrån satt en gammal kvinna hopsjunken och med sänkt huvud. Han kunde icke se hennes ansikte — men det måste vara hon. Han stod framför henne.
»Hon är rädd», tänkte han, tog fram yxan och slog henne på hjässan en ... två gånger. Men underligt nog rörde hon sig icke från stället.
Han blev ängslig, böjde sig ned och ville se på henne. Men hon lutade ned huvudet ännu djupare. Han böjde sig slutligen ned till golvet, såg upp i hennes ansikte och bleknade. Gumman skrattade, gapskrattade, ehuru icke ett ljud hördes från hennes läppar.
