att underlätta för henne undersökningen av fickorna. Icke en kopek stod att finna.
»Var ä’ pengarna?» skrek hon, »åh, Gud, skulle han verkligen ha druckit upp alltihopa! Tolv rubel fanns det ännu i kofferten!» och i sitt raseri grep hon honom plötsligt i håret och drog honom in i rummet. Marmeladov underlättade hennes ansträngningar, i det han ödmjukt kröp på knäna efter henne.
»Och detta är en fröjd för mig! och detta är inte en smärta, utan e-n frö-j-d, min herre!» skrek han, medan hon drog omkring honom vid håret och till och med dunkade hans panna mot golvet. Det sovande barnet vaknade och började gråta. Gossen i vrån kunde icke hålla ut längre, han började skälva, skrika och hängde sig i förfärlig ångest, som liknade ett hysteriskt anfall, fast vid sin syster. Den äldsta flickan darrade som ett asplöv.
»Han har druckit opp det... allt, allt har han druckit opp!» ropade den stackars hustrun i förtvivlan, »kläderna med! Hunger, hunger!» (hon vred händerna och pekade på barnen). »Åh, det är dock ett förbannat liv! Och ni där, skäms ni inte!» ropade hon, i det hon plötsligt vände sig till Raskolnikov. »Ni kommer väl också från krogen? Har druckit med honom? Svirat opp hans pengar? Ut med er!»
Den unge mannen skyndade att gå sin väg utan att säga ett ord. I den vidöppna dörren hade flera nyfikna ställt sig. Fräcka, grinande ansikten med cigarretter och pipor i munnen sträckte sig fram. Skepnader i nattrock, i skjortärmarna och i den oanständigaste klädsel, några med kort i handen, glodde in. I synnerhet skrattade de mest, då Marmeladov drogs omkring vid håret och ropade högt, att det var honom en glädje. De kommo till och med ända in i rummet. Slutligen hördes ett olycksbådande skrän: det var Amalia Lippewechsel själv, som trängde sig fram genom hopen för att på sitt sätt skaffa ordning och för hundrade gången med skällsord och okvädningar hota den stackars kvinnan med, att hon redan nästa dag skulle flytta sin väg. Då Raskolnikov gick, fann han tillfälle att samla ihop några kopparslantar i sin ficka, vilka han fått igen på rubeln han hade växlat på krogen. Obemärkt lade han dem i fönstret. Men redan på trappan betänkte han sig och ville vända tillbaka.
»Vad är det nu återigen för en dumhet jag gjort», tänkte han; »de ha ju sin Sonja, och jag behöver själv pengarna.» Han insåg dock, att det nu var omöjligt att taga dem tillbaka, vilket han för resten ej heller skulle ha gjort. Han lät alltså pengarna ligga och gick hem.
»Sonja får ju också lov att ha pomada», tänkte han vidare,
