»Ni kan inte tro, vad jag har tråkigt här i staden. Jag har verkligen mycket glatt mig åt att göra er bekantskap. Bliv inte ond, Rodion Romanovitj, men ni förefaller mig vara så besynnerlig, ni har något i ert sätt, som ... Rynka inte pannan, jag skall inte säga mera.» Raskolnikov såg mörkt på honom.
»Jag har hört, att ni har många bekanta i staden. Om så är, varför söker ni då upp mig? Ni måste ha någon avsikt därmed?»
»Att jag har bekanta det är ganska sant», genmälte Svidrigailov utan att svara på huvudfrågan, »men jag intresserar mig inte längre för dem. Jag har varit här i tre dagar och ännu inte besökt en enda av dem. För åtta år sedan drev jag mycket omkring här i staden och hade många vänner. Vi förstodo att döda tiden och till vårt sällskap räknade vi både poeter och kapitalister. Vi spelade mycket, spelade falskt, och en eländig »grek» lät slutligen sätta in mig på gäldstugan. Vid samma tid kom Marfa Petrovna hit. Hon inledde underhandlingar med honom och köpte mig fri för trettiotusen silverrubel. Vi inträdde genast i det heliga äkta ståndet och hon förde mig bort till byn, som om jag varit en stor skatt. Hon behöll förfarande dokumentet rörande de trettiotusen — det var utfärdat under ett främmande namn — på det att hon skulle kunna hålla mig i tygeln i händelse jag ville göra uppror.»
»Om nu dokumentet inte funnits till, skulle ni då ha rymt ifrån henne?»
»Det vet jag verkligen inte. Jag önskade inte, att någon förändring skulle äga rum. Marfa Petrovna föreslog två gånger, att jag skulle resa till utlandet för att roa mig, men jag brydde mig inte därom. Man blir bara dyster av att se alla dessa soluppgångar, neapolitanska havsvikar och trädgårdar. Men det mest motbjudande är ändå, att man kan få hemlängtan. Nej, hemma är det bättre. Här kan man då åtminstone kasta skulden på andra, när det går tokigt, och själv gå fri. Jag vore kanske i stånd att sluta mig till en nordpolsexpedition ... Ah, man säger ju, att Berg skall stiga upp med en luftballong om söndag i Jussupovträdgården och tager med passagerare mot betalning, är det sant?»
»Hade ni kanske lust att följa med?»
»Jag? Nej ... det vara bara ...» mumlade Svidrigailov, som om han verkligen tänkte det.
»Han är visst inte riktigt klok», tänkte Raskolnikov.
»Nej, dokumentet förorsakade mig ingen förargelse», sade Svidrigailov i begrundande ton. »För ett år sedan återgav
