Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/241

Den här sidan har korrekturlästs

Marfa Petrovna mig det på min namnsdag jämte en större penningsumma. Hon hade en stor förmögenhet.»

»Ni känner er väl ensam, sedan hon gått bort?»

»Jag? Åh ja, det gör jag. Apropå, tror ni på spöken?»

»På vilka spöken?»

»På vanliga spöken, naturligtvis. Finns det andra också?»

»Men tror ni på dem själv?»

»Nej, det vill säga — jo, det gör jag.»

»Har ni sett några?»

Svidrigailov såg på honom med ett egendomligt uttryck.

»Marfa Petrovna brukar hälsa på mig ibland», sade han och förvred munnen till ett besynnerligt leende.

»Vad säger ni? Hälsar hon på er?»

»Ja, hon har redan varit hos mig tre gånger. Första gången såg jag henne på begravningsdagen en timme efter vår återkomst från kyrkogården. Det var dagen före min avresa till Petersburg. Andra gången såg jag henne tidigt på morgonen vid Lilla Vischeras station och tredje gången för en timme sedan i rummet, där jag bor. Jag var alldeles ensam.»

»Och vaken?»

»Fullkomligt vaken alla tre gångerna. Hon kommer, talar en minut med mig och går sedan ut genom dörren. Man kan nästan höra hennes steg.»

»Tänkte jag inte, att något liknande skulle hända er!» utbrast Raskolnikov. Han var mycket upprörd.

»Verkligen? Är det möjligt?» sade Svidrigailov förvånad. »Sade jag inte, att vi hade något gemensamt med varandra?»

»Det har ni inte sagt, nej, det försäkrar jag», svarade Raskolnikov i barsk ton.

»Har jag verkligen inte sagt det?»

»Nej.»

»Jo, jag tror det. Då jag kom hit och såg, att ni låg med slutna ögon och låtsade sova, sade jag till mig själv: Det är han!»

»Vad skall det betyda? ... Vad menar ni?»

»Jag vet verkligen inte, vad jag menar», mumlade Svidrigailov förvirrad.

De tego båda en lång stund.

»Vad talar ni med henne om, när hon kommer?» frågade Raskolnikov slutligen.

»Vi tala i de vanligaste ämnen ... bara om småsaker.»

»Det är kanske osanning allt vad ni säger», sade Raskolnikov.

»Jag ljuger sällan», svarade Svidrigailov tankfull; han tycktes icke märka det förolämpande i frågan.


16 — Raskolnikov.241