»Jag kunde nog tro, att ni skulle bli häftig; men jag försäkrar er, att jag inte behöver dessa penningar. Jag erbjuder dem utan baktanke, utan det ringaste förbehåll. Framtiden skall visa det. Jag vill så gärna giva henne denna gåva, emedan jag förorsakat henne ledsamheter. Jag vill helt enkelt göra henne en tjänst. Dessutom ämnar jag snart gifta mig — mycket snart. Bliv inte ond, Rodion Romanovitj, utan tänk lugnt på saken.»
Svidrigailov var själv mycket lugn och kallblodig, då han sade detta.
»Jag ber er sluta med edra oförskämdheter. Ni är alltför oförsynt.»
»Inte det minsta. Skulle då i den här världen den ena människan aldrig få göra den andra ont utan att också en gång ha rätt att göra henne gott? Det vore alltför tokigt. Om jag t. ex. dog och testamenterade er syster denna summa, skulle hon också då vägra att taga emot den?»
»Det är mycket möjligt.»
»Nej, det tror jag inte. Men ... under alla omständigheter ber jag er meddela Avdotja Romanovna, vad jag har sagt.»
»Nej, det gör jag inte.»
»I så fall nödgas jag själv söka upp henne.»
»Det skall inte lyckas er.»
»Kanske, om vi lärde känna varandra —»
»Tror ni, att vi kunna bliva närmare bekanta?»
»Varför inte?» frågade Svidrigailov skrattande, varefter han tog sin hatt och reste sig upp. »Det var inte min avsikt att besvära er så länge, ehuru jag redan i morse fäste mig vid ert ansikte.»
»Har ni då sett mig förut?» frågade Raskolnikov oroligt.
»Ja, tillfälligtvis ... det förefaller mig alltjämt som vore det ett sympatiskt band oss emellan ... Men bliv inte otålig, jag brukar inte tränga mig på ...»
»Men tillåt mig fråga: tänker ni resa snart?»
»Resa? Vart då?»
»Ni talade ju nyss själv därom ...»
»Aha, ja den resan, det är riktigt!! ... Jag talade med er om en resa ... Nå, det är en vidlyftig sak. Om ni visste, vad det betydde, som ni nu frågade om», tillade han och skrattade. »I stället för att resa gifter jag mig kanske. Man håller på att skaffa mig en fästmö.»
»Här?»
»Ja.»
»Hur kommer det till?»
