i det han gick över gatan och log hånfullt, »den där snyggheten kostar pengar... hm! Kanske har Sonetjka just i dag otur med sig; det går ju henne som jägaren med villebrådet... eller som guldgrävarna... och så kunde de lätt utan mina pengar i morgon komma att få suga ramarna... Aj, aj, den Sonja! Men de ha väl förstått att gräva sig en brunn där... och nu hämta de opp vatten ur den! De begagna sig dock likväl nu av den och ha vant sig vid den. Först gråtit och klagat och sedan vant sig därvid! Människan, den uslingen, kan då också vänja sig vid allt!»
Han föll i djupa tankar.
»Men om jag nu ljugit», utropade han plötsligt ovillkorligt, »om människan verkligen inte är en sådan usling... människan i allmänhet... det vill säga hela mänskligheten... så är det detsamma som, att allt annat är... är fördomar, som bara äro till för att jaga in förskräckelse i blodet... och så är det väl i själva verket också.»
III.
Efter en orolig, icke vederkvickande sömn vaknade han sent nästa dag i en bitter, nervös, kinkig sinnesstämning och såg sig hatfullt omkring i sitt rum. Det liknade en liten bur, var omkring sex steg långt och såg ytterst tarvligt ut med sina fläckiga, dammiga och överallt från väggen lossnade tapeter. Det var så lågt, att en något längre människa skulle varit rädd att stöta huvudet mot taket. Möblerna motsvarade rummet. Där var tre gamla, söndriga stolar, i ett hörn stod ett målat bord, varpå det låg några böcker och kollegier; det tjocka dammlagret, varmed de voro betäckta, tydde på, att ingen hand på länge rört dem; så var där till sist en oformlig, stor soffa, som intog nästan hela väggens längd och rummets halva bredd. Förut hade den haft ett ordentligt kattunsöverdrag, nu hängde det i trasor. Den tjänade Raskolnikov till säng. Ofta sov han på den, som han gick och stod, påklädd, utan täcke över sig, endast överhöljd av sin gamla utslitna överrock och med en liten kudde under huvudet. För att få huvudgärden högre, staplade han vanligtvis upp allt sitt rena och smutsiga linne under kudden. Framför soffan stod ett litet bord.
Det vore svårt att sjunka djupare och bliva mer eländig. Men i sitt nuvarande sinnestillstånd kände Raskolnikov sig övervägande väl. Han hade alldeles dragit sig tillbaka från allt, som sköldpaddan i sitt skal. Till och med flickan, som skulle
