till en sådan som ni? Gå er väg, lämna oss en gång för alla! Hade jag vetat ...»
»Men, Pulcheria Alexandrovna», fortfor Lushin rasande, »ni har givit ert ord, som ni nu tager tillbaka ... och dessutom ... dessutom har jag ... har jag ... fått vidkännas utgifter...»
Detta sista argument stod i sådan överensstämmelse med Lushins karaktär, att Raskolnikov, som var blek av vrede, började skratta högt.
»Peter Petrovitj, gå er väg!» sade Avdotja Romanovna.
»Jag går, men först vill jag säga ännu ett ord. Ni och er mor ha troligen glömt, att jag ville gifta mig med er i trots av de rykten, som voro i omlopp i staden rörande ert uppförande. Då jag för er skull trotsade den offentliga meningen och medelst mitt frieri gav er tillbaka det rykte ni förlorat, hade jag trott mig kunna göra anspråk på er tacksamhet. Nu inser jag, hur överilat jag handlade ...»
»Jag undrar, om den karlen har mer än ett huvud att förlora!» utropade Rasumichin och sprang upp.
»Ni är en elak människa», sade Dunja.
»Inte ett ord mer! Inte en rörelse!» ropade Raskolnikov och höll tillbaka Rasumichin. Därpå gick han nära inpå Lushin och sade sakta, men i det han uttalade vart ord långsamt och tydligt:
»Var god och gå er väg! Och inte ett ord mer eller ock...»
Peter Petrovitj såg på honom några sekunder. Hans ansikte var blekt och förvridet av vrede. Så vände han sig om och gick ut. Sällan har en människa hyst ett så stort hat i sitt hjärta som Lushin mot Raskolnikov. Honom allena gav han skulden till allt. Underligt nog inbillade han sig ännu, då han gick ned för trappan, att hans sak kanske icke var alldeles förlorad, ja, att den till och med vad damerna vidkom mycket lätt kunde bringas i ordning igen.
III.
Saken var den, att han ända till sista ögonblicket ansett en sådan utgång för omöjlig. Ännu i det sista var han övertygad därom och hade icke den minsta aning om, att två värnlösa och fattiga kvinnor skulle kunna undandraga sig hans makt. Denna övertygelse var till största delen att tillskriva hans fåfänga och ytterliga självkänsla, som man bättre kunde kalla: självtillbedjan. Peter Petrovitj hade arbetat sig upp från en ringa ställning och hade den sjukliga vanan att beundra sig själv, han satte sitt förstånd och sin förmåga mycket högt och
