vördnadsfullt böja sig i stoftet för honom, medan han vore obegränsad och allsmäktig härskare! Det föll sig tillfälligtvis så, att han kort förut efter lång överläggning hade beslutat att vända sin levnadsbana in på ett annat spår och söka sig en större verkningskrets, för att därigenom komma högre upp i samhället, på vilket han länge med längtan hade tänkt. Han hade med få ord bestämt sig att söka sin lycka i Petersburg. Han visste, att man kunde uppnå mycket, ganska mycket genom kvinnors inflytande. En vacker, dygdig och bildad kvinnas tjusningskraft kunde oändligt försköna hans levnad, göra hans hus tilldragande och breda en gloria omkring honom ... och nu ... hade allt störtat samman! Denna plötsliga, förfärliga brytning hade samma verkan på honom som ett åskslag. Det var nog bara ett fruktansvärt skämt ... ett narrstreck! Han hade ju bara gjort sig litet viktig, hade icke en gång ännu fått tillfälle att säga sin mening; han hade bara skämtat litet, låtit sig ryckas med, och det skulle få en så allvarsam utgång? Han hade till och med fått Dunja kär på sitt vis, han härskade redan i inbillningen över henne ... och nu med ens ...! Nej, i morgon, i morgon, måste alltsammans ordnas igen, bringas i lag på nytt. Men först och främst måste denna högmodiga pojke, denna gröngöling, som var skuld till allt, oskadliggöras. Med en obehaglig känsla kom han ofrivilligt att tänka på Rasumichin ... men i det hänseendet lugnade han sig snart, »det fattas bara, att han skulle uppträda på samma sätt som den andre!» Men den han i verkligheten mest fruktade var Svidrigailov ... Med ett ord, han hade huvudet fullt av bekymmer.
— — — — — —
»Nej, jag har den största skulden», sade Dunja medan hon omfamnade och kysste sin mor. »Hans rikedom frestade mig, men jag svär, min bror, att jag inte anade, att han var en så usel människa! Fördöm mig ej, min bror!»
»Gud har räddat oss», viskade Pulcheria Alexandrovna, ehuru hon knappast ännu förstod allt, vad som tilldragit sig.
De voro allesammans glada och fem minuter därefter skrattade de till och med. Men Dunetjka rynkade då och då ögonbrynen och bleknade, när hon tänkte på, vad som förefallit.
Rasumichin var förtjust, ehuru han icke vågade öppet visa sin glädje. Men Raskolnikov satt på samma plats, mörk och dyster. Dunja trodde, att han ännu var ond, och Pulcheria Alexandrovna såg med rädda blickar på honom.
»Vad sade Svidrigailov till dig?» frågade Dunja och gick fram till honom.
»Ack ja, vad sade han?» utbrast Pulcheria Alexandrovna.
