Raskolnikov lyfte upp huvudet.
»Han vill skänka dig tiotusen rubel och önskar träffa dig i min närvaro.»
»Träffa henne? Inte för allt i världen!» ropade Pulcheria Alexandrovna, »och hur kan han våga att erbjuda henne pengar!»
Raskolnikov meddelade dem kort och gott sitt samtal med Svidrigailov.
»Vad svarade du honom?» frågade Dunja.
»I början sade jag, att jag inte ville framföra hans hälsning, men då sade han, att han på allt möjligt sätt skulle försöka träffa dig. Han yttrade, att hans kärlek till dig nu var alldeles utplånad. Jag får bekänna, att hans tal var något förvirrat. Han säger, att han vill resa långt bort, med säger strax därpå, att han vill gifta sig och att han redan valt sig en brud. Hans tal var besynnerligt och Marfa Petrovnas död har säkert gjort ett djupt intryck på honom.»
»Gud give henne den eviga vilan!» utbrast Pulcheria Alexandrovna. »Jag skall evigt, evigt bedja för henne! Herre Gud, Dunja, vad hade det nu blivit av oss, om inte hon kommit ihåg dig i sitt testamente!»
Dunja var mycket bestört över Svidrigailovs förslag. Hon stod ännu försänkt i tankar.
»Han har visst något förfärligt i sinnet», viskade hon rysande för sig själv. Raskolnikov lade märke till denna ovanliga oro.
»Jag skall bevaka honom», sade Rasumichin. »Rodja har bett mig beskydda sin syster. Tillåter ni det också, Avdotja Romanovna?»
Dunja smålog och räckte honom handen, men det bekymrade uttrycket försvann icke från hennes ansikte.
Snart voro de alla fördjupade i livligt samtal. Till och med Raskolnikov hörde på uppmärksamt, om han också icke talade själv. Den som talade mest, var Rasumichin.
»Varför vilja ni resa härifrån?» frågade han livligt. »Huvudsaken är ändå, att ni bli här tillsammans alla tre, ty ni ha behov av varandra. Mig måste ni upptaga som en vän, som kompanjon i ert förbund och jag försäkrar, att vi skola börja ett präktigt företag. Jag har en onkel, en hederlig gammal man, som äger ett kapital på tusen rubel, som han erbjudit mig att låna. Sedan lämnar ni ett tusen av de tre, som Marfa Petrovna testamenterat er, och vi ingå kompanjonskap med varandra.»
Därefter utvecklade Rasumichin sin plan för dem. Han ville bliva förläggare och översättare, synnerligast som han var
