Raskolnikov kunde till en del förstå, varför Sonja icke kunde besluta sig att läsa för honom och ju bättre han förstod det, desto bestämdare fordrade han det. Han begrep, huru svårt det måtte förefalla henne att så prisgiva och blotta hela sitt inre liv. Han förstod, att dessa känslor voro en hemlighet från hennes barndoms dagar, från den tid, då hon ännu levde hos sin familj, hos sin olycklige fader, hos den av bekymmer vansinniga styvmodern med sina svultna barn, bland klagan och evig jämmer. Men på samma gång kände han också bestämt att, ehuru hon fruktade och var rädd för honom, var det för henne en slags kvalfull tillfredsställelse att läsa — och just för honom — nu — vad än måtte hända. Han såg det i hennes ögon, förstod det av hennes upprörda sinnesstämning. Hon bemannade sig, undertryckte den strupkramp, som i början hade hindrat henne och fortsatte att läsa elfte kapitlet av Johannes evangelium: »och många av judarna voro komna till Marta och Maria för att trösta dem. När nu Marta hörde, att Jesus kom, gick hon emot honom, men Maria blev sittande hemma. Då sade Marta till Jesus: Herre, hade du varit här, vore min broder icke död; men jag vet, att vad du beder Gud om, det giver han dig.»
Här höll hon åter upp, hon anade, att hennes röst åter skulle börja darra och vägra henne sin tjänst ... »Sade Jesus till henne: Din broder skall stå upp igen. Sade Marta till honom: Jag vet, att han skall uppstå i uppståndelsen på yttersta dagen. Sade Jesus till henne: Jag är uppståndelsen och livet; vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död bleve. Och var och en som lever och tror på mig, han skall icke dö evinnerligen. Tror du det? Sade hon till honom (dragande smärtsamt efter andan läste Sonja långsamt, högt och tydligt, som om hon avlagt en offentlig trosbekännelse): Ja, herre, jag tror, att du är Kristus, Guds son, som komma skulle i världen.»
Hon stannade, lyfte upp ögonen mot honom, men behärskade sig strax och fortfor att läsa. Raskolnikov satt orörlig och lyssnade. Hon läste till 32:a versen.
»Då Maria kom dit, där Jesus var, och såg honom, föll hon till hans fötter och sade till honom: Herre, hade du varit här, vore min broder icke död. När Jesus såg henne gråta och judarna, som voro komna med henne ock gråta, förbittrade han sig i anden och bedrövades i sig själv. Och sade: Var laden I honom? Sade de till honom: Herre, kom och se. Och Jesus grät. Då sade judarna: Si, huru kär hade han honom. Men somliga av dem sade: Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ha så gjort, att denne icke hade blivit död?»
