skulle det gå, om man i morgon förde dig till sjukhuset? Hon, din stymor, har förlorat förståndet. Hon har lungsot, dör snart ... och barnen? Poletjka ... också hon går förlorad. Har du inte ofta i gathörnen mött barn, vilkas mödrar skickat ut dem att tigga? Jag har underrättat mig om, huru och under vilka förhållanden dessa mödrar leva. Det finns ställen, där barn inte mera äro några barn. Sjuåriga äro de redan tjuvar. Men barnen äro ju — Kristi beläten, »Dem höra himmelriket till». Han sade, att man skulle akta och älska dem. De äro det blivande människosläktet.»
»Men vad ... vad kunna vi göra däråt?» Sonja utbrast i en hysterisk gråt och vred sina händer.
»Vad är att göra? Man måste bryta ned allt och alla; en gång för alla. Man måste taga sitt kors uppå sig. Huru! Du förstår det inte? Skall snart förstå det ... Frihet och makt, makt i första rummet!... över alla dessa darrande kreatur, över hela den eländiga narrhopen! Det är målet! Minns det! Det giver jag dig med på vägen. Kanhända talar jag nu med dig för sista gången. Om jag inte kommer i morgon, skall du få veta allt; påminn dig då dessa ord. Och en gång längre fram, efter åratal, under tidernas lopp, skall du kanhända förstå det. Men om jag kommer åter i morgon, skall jag säga dig, vem som har dödat Lisaveta! Lev väl!»
Sonja sjönk tillsammans av förfäran.
»Vet ni då, vem som har mördat henne?» frågade hon och stirrade på honom med fasa.
»Ja, jag vet det och skall säga dig det ... dig, endast dig! Dig har jag utvalt. Jag kommer inte till dig för att bedja dig om förlåtelse — nej, helt enkelt för att säga dig det. Länge sedan har jag utvalt dig, redan då din fader talade om dig, medan Lisaveta ännu levde, tänkte jag därpå. Farväl! Giv mig inte din hand. I morgon!»
Han gick. Hon såg efter honom som efter en vansinnig. Själv var hon från sina sinnen. Hon kände det. Hon svindlade. »Herre Gud, hur kan han veta, vem som har dödat Lisaveta? Vad betydde dessa ord? Vad allt detta var fruktansvärt, förfärligt!» Men den tanken kunde hon inte få i sitt huvud, alls inte! »Och han måste vara förfärligt olycklig ... Moder och syster har han övergivit; varför? Av vilken orsak? ... Vad ämnar han göra? Vad var det han hade sagt till henne? Han hade ju kysst hennes fot och sagt ... (ja, tydligt sade han) att han inte längre kunde leva utan henne ... O, Gud!»
Sonja tillbragte hela natten i feberfantasier. Ibland sprang hon upp, grät, vred sina händer, så sjönk hon åter tillbaka i
