feberaktiga drömmar om Poletjka, Katerina Ivanovna, Lisaveta, om läsningen av evangeliet, om honom, han med de bleka dragen och de brinnande ögonen ... om huru han kysste hennes fot, grät. »O, Gud!»
Till höger bakom dörren, som skilde Sonjas rum från Gertrud Karlovna Rösslich’s lägenhet, låg ett mellanliggande rum, vilket sedan lång tid tillbaka stod oupptaget och som fru Rösslich ville hyra ut. På fönsterna utåt kanalen voro uppsatta lappar, på vilka stod att läsa: »Att hyra.» Sonja trodde, att rummet var obebott. Dock stod där under hela tiden, som Sonja och Raskolnikov samtalade, en person och lyssnade bakom dörren. Det var Svidrigailov. Då Raskolnikov hade gått, blev Svidrigailov stående i tankar en stund, därefter smög han sig på tå in i sitt eget rum, hämtade en stol och satte den ljudlöst tätt vid dörren, som förde in till Sonjas kammare. Samtalet hade förefallit honom så intressant och viktigt och behagade honom så mycket, att han gått efter stolen för att, då det åter förnyades, såsom t. ex. i morgon, icke behöva, som i dag, bliva stående en hel timma. Han ville göra det så bekvämt som möjligt för sig för att bättre kunna njuta av det behag han fann däri.
V.
Då Raskolnikov morgonen därpå precis klockan elva infann sig på polisdistriktets kontor å den avdelning, som lyder under undersökningsdomaren, och bad, att man måtte anmäla honom hos Porphyrius Petrovitj, föreföll det honom besynnerligt, att man dröjde så länge med att mottaga honom. Nästan tio minuter förgingo, innan man släppte in honom. Han hade föreställt sig, att man genast skulle bemäktiga sig honom. Men där stod han i förrummet, folk gick och kom utan att bekymra sig om honom. I rummet bredvid, kansliet, sutto några ämbetsmän och skrevo och ingen av dessa tycktes bekymra sig om vem eller vad Raskolnikov var. Med orolig och skygg blick såg han sig om för att se, om ingen väktare eller spion i hemlighet vakade över, att han icke skulle gå sin väg. Men något sådant kunde han icke upptäcka. Han såg blott ämbetsmännens affärsmässiga kansliansikten och åtskilliga andra ointresserade fysionomier. Ingen brydde sig om honom; han kunde när som helst ha stigit upp och gått sin väg. Allt mer och mer fick den tanken insteg hos honom, att om verkligen gårdagens hemlighetsfulle man, detta spöke, vilket tycktes ha växt upp ur jorden, hade sett allt och visste allt — skulle man
