»Jag har tagit papperet med mig åt er ... angående uret ... här är det. Är det rätt uppsatt eller skall jag skriva om det?»
»Vad? Papperet? Jaså, jaså ... var ni lugn, det är fullkomligt rätt», skyndade sig Porphyrius Petrovitj att säga. Först sedan han sagt detta, tog han papperet och läste igenom det. — »Ja, alldeles riktigt ... något vidare behöves inte», tillade han hastigt och lade skriften på bordet.
»Ni sade i går, tror jag, att ni ville fråga mig — formellt — rörande min bekantskap med den där — mördade gamla kvinnan», återtog Raskolnikov ånyo. »Varför tillade jag det där ’tror jag’?» for det som en blixt genom hans hjärna. »Varför oroar jag mig över det där ’tror jag’?» var hans andra blixtsnabba tanke.
Han märkte plötsligt, att hans misstänksamhet hade i Porphyrius Petrovitjs närvaro antagit oerhörda dimensioner ... och att just däri låg en förfärlig fara ... nerverna irriterades och sinnesrörelsen stegrades. »Det är en farlig belägenhet ... jag kommer bestämt att försäga mig!»
»Ja, ja, ja! Oroa er inte! Det är god tid, god tid! ...» brummade Porphyrius Petrovitj, under det han gick fram och tillbaka utan något mål, än undvikande Raskolnikovs blick, än seende skarpt på honom. Hans lilla tjocka och runda figur föreföll helt sällsam där den som en boll rullade mellan rummets väggar och hörn.
»Vi ha ju god tid! ... Röker ni kanhända?» Han bjöd honom en cigarrett ... »Jag tar emot er här, ser ni. Min våning ligger där bakom brädväggen, min ämbetsvåning. För närvarande bor jag privatim. Här är reparation. Ja, allt är nu nära på färdigt ... En ämbetsvåning är en skön sak, en skön sak ... eller hur? Vad tycker ni?»
»En skön sak —» svarade Raskolnikov och såg nästan hånande på honom.
»En skön sak, en skön sak ...» återtog Porphyrius Petrovitj, liksom om han tänkte på helt andra saker, — »ja, en skön sak! ...» utropade han åter med hög röst och fäste, stående på två stegs avstånd från Raskolnikov, sin blick på honom. Detta enformiga, dumma uttryck stod genom sin oskadlighet i uppenbar motsägelse till den allvarliga, eftertänksamma och gåtfulla blick varmed han betraktade sin gäst.
Raskolnikovs raseri stegrades härigenom allt mer och mer och han förmådde icke längre undertrycka en hånfull och tämligen oförsiktig utmaning.
»Ni känner väl till», sade han plötsligt, i det han nästan med fräckhet betraktade sin motståndare — denna fräckhet
