verkligen kunna tro sig avleda min uppmärksamhet genom detta dumma pladder?»
»Jag bjuder er inte på kaffe, här är inte platsen. Men varför skulle ni inte kunna prata bort fem minuter med en vän ...» fortfor Porphyrius Petrovitj i samma anda — »alla dessa tjänsteplikter, ser ni ... men jag ber er, far lille, tag inte illa upp, att jag går så här fram och tillbaka. Ursäkta, far lille, jag fruktar ständigt att förnärma er. Rörelse är mig absolut nödvändig. Jag sitter hela dagen och är alltid så glad, om jag kan få röra litet på mig ... hemorrojder, ser ni ... har alltid föresatt mig att börja gymnastisera. Vad alltså dessa ämbetsplikter angå, dessa förhör och alla andra formaliteter ... Ni började ju själv att tala om dem, far lille ... så vet ni, far lille, Rodion Romanovitj, att dessa förhör verkligen kunna göra den förhörande mera konfys än den förhörde, som ni ju också själv för en stund sedan riktigt och så fint anmärkte.» (Raskolnikov hade alls icke sagt något sådant). »Ja, verkligen ... man invecklar sig så, att man ofta själv inte vet, var man är! Beständigt detsamma, evigt ett och detsamma! Nu skall det då äntligen göras en reform häri och vi skola få en annan — benämning, hi, hi, hi! Och vad våra juridiska konstgrepp angår, — som ni nyss så snillrikt behagade uttrycka er — så är jag helt och hållet av er mening. Säg mig själv, vilken anklagad skulle känna till — till och med den dummaste bonde vet det — att man i början genom obetydliga frågor söker invagga honom i säkerhet (ert eget lyckade uttryck) för att sedan plötsligt gå honom på livet, hi, hi, hi! gå honom på livet! ... för att just begagna er egen träffande liknelse, hi, hi, hi! Således kunde ni verkligen tro, att jag med den där ämbetsvåningen ville ... hi, hi! Vilken ironiker ni är, far lille ... Nå, nå, jag skall inte göra om det! Apropå, det ena ordet ger det andra, ni behagade ju också nämna något om formaliteterna vid förhöret, som ni måhända minnes. Den rättsliga formen är vid vissa tillfällen en ren galenskap. Ofta kommer man mycket längre genom att i största vänlighet samtala med varandra. Den rättsliga formen bör inte fängsla undersökningsdomaren vid varje steg. Hans yrke är så att säga en fri konst på sitt område, eller något dylikt... hi, hi, hi!»
Porphyrius Petrovitj måste draga andan ett ögonblick. Utan uppehåll hade han dels tröskat på tomma fraser, dels låtit gåtfulla antydningar undfalla sig för att åter strax återgå till det tommaste frasmakeri. Han rände på sina korta tjocka ben allt hastigare fram och tillbaka i rummet, stirrande envist på golvet, höll högra handen på ryggen, under det att han gestikulerade med den vänstra. Men hans åtbörder passade nästan
