aldrig till orden. Raskolnikov märkte, att han under sin promenad stannade ett par gånger vid den där dörren, blott ett ögonblick, som om han lyssnat ... »Väntade han väl på något?»
»Ni är i er fulla rätt», började Porphyrius åter muntert och betraktade Raskolnikov så ovanligt trohjärtat, att denne samlade all sin sinnesnärvaro för att bereda sig på ett nytt anfall, — »ja, ni har fullkomligt rätt uti att på ett så snillrikt sätt skämta med våra juristiska formaliteter, hi, hi, hi! Dessa våra djupsinniga psykologiska knep (blott några av dem naturligtvis) äro högst löjliga, ja, till och med onödiga i synnerhet, när de insnärjas i vissa formaliteter. Ja ... jag kommer tillbaka till formaliteterna. — Om jag till exempel ansåg någon, som man givit mig anvisning på, för en förbrytare ... Ni bereder er fortfarande för den juridiska vägen, eller hur, Rodion Romanovitj?»
»Ja, det gör jag ...»
»Nåväl, då har ni ett exempel, en lärdom för framtiden, så att säga; — det förstås, uppfatta det för all del inte så, som om jag skulle understå mig att lära er något, ni som själv skrivit artiklar över förbrytelser. Nej, bevare oss, bara i förbigående, som faktum, som ett litet exempel, tillåter ni mig måhända nämna det ... låt oss alltså antaga, att jag anser den eller den för en förbrytare. Varför skulle jag oroa honom förrän stunden är inne, och då jag har bevisen i min hand mot honom. En kunde jag vara förpliktad att genast gripa, med en annan kan förhållandet vara helt annorlunda, varför skulle jag då hindra honom från att gå omkring i staden, hi, hi, hi! Det förefaller mig, som ni ännu inte förstod mig rätt, jag skall försöka att uttrycka mig tydligare: Om jag till exempel griper någon för tidigt, giver jag måhända honom ett moraliskt stöd just därigenom ... hi, hi, ni skrattar?» (Raskolnikov tänkte alldeles icke på att skratta, han satt där med sammanbitna läppar och upphörde icke att noggrant fixera Porphyrius Petrovitj). »Så förhåller det sig ock verkligen med många individer, ty människorna äro mycket olika, och mot var och en enskilt måste man helt och hållet låta omständigheterna avgöra saken. Ni invänder måhända: men bevisen! Nå, låt oss antaga, att bevis funnes, men bevisen, far lille, ha i regel två sidor, och jag är undersökningsdomare, alltså bara en svag människa så att säga; det måste jag själv tillstå. Helst ville jag göra min undersökning med matematisk klarhet, så klar som att två gånger två är fyra, skulle helst önska tillvägabringa en bevisning, som i sig innebar en fullständig och obestridlig matematisk sanning. Men om jag ej kniper honom i rätta, ögonblicket ... må vara, att jag tror tiden vara
