han taga vägen, hi, hi! Till utlandet kanske? Polacken flyr till utlandet ... han gör det inte, så mycket mera som jag passar väl på honom och har tagit mina mått och steg. Skulle han kanske fly till det inre? Men där bo ju bara bönder, riktiga, grovkorniga ryska bönder. En nutidsman föredrager fängelset framför att leva tillsammans med sådana utlänningar som våra bönder äro, hi, hi, hi! Men det är alltsammans däremot prat, det är att gå till ytterligheter. Vad vill det säga: Han kan fly? Det är ju formaliteterna, inte huvudsaken; orsaken, att han inte flyr, är inte den, att han inte kan fly någonstans: psykologiskt kan han inte fly från mig, hi hi! Vad tycker ni om uttrycket? Till följd av en naturlag kan han inte undfly mig, visste han också ett ställe, där han vore säker. Har ni inte sett malen, som flyger kring ljuset? Så är det ock med honom, han är malen, jag är ljuset. Friheten blir honom en börda, han blir eftertänksam, förvirras, han trasslar in sig allt mer och mer i nätet och fladdrar sig till döds ... och det är ändock inte allt ... till sist kommer han själv och erbjuder mig att lösa ett sådant där två-gånger-två-är-fyra-problem, bara jag ger honom tid ... Ständigt kretsar han ikring mig, kretsarna bliva allt trängre och trängre, till dess han till sist ... bums, flyger rätt i gapet på mig ... och jag slukar honom ... utmärkt trevligt, hi, hi, hi! Tycker ni inte det?»
Raskolnokiv svarade icke, han satt blek och orörlig och såg Porphyrius rätt in i ögonen med samma spännande uppmärksamhet.
»Lektionen är god», tänkte han, rysande av köld, »bättre än katten och råttan i går. Är det sin makt han vill visa mig; därtill är han alltför klok. Han har alltså en helt annan avsikt, men vilken? Åh prat, bror lille, du vill bara göra mig rädd och spelar den listige. Bevis har du inte och mannen från i går finns inte. Du vill bara bringa mig ur fattningen, vill först hetsa upp mig för att därigenom fånga mig. Måhända narrar du dig själv, och när allt kommer omkring har du missräknat dig. Men varför, i vilken avsikt visar han mig sina kort? Räknar han kanske på mina sjuka nerver? Nej, kära vän, du bedrar dig, om du ännu måhända har något bakhåll. Nå, vi skola se, vad det kan vara.»
Han samlade så mycket som möjligt sina krafter och gjorde sig beredd på en okänd, måhända förfärlig upplösning. Tid efter annan kände han en obestämd lust att störta sig över Porphyrius och döda honom på stället. Redan då han var på väg till honom fruktade han för sitt raseri. Han kände att läpparna voro torra, hjärtat slog häftigt, saliven i munnen
