torkade bort. Men han fortfor envist att tiga. Hellre ville han icke säga ett ord än att säga det förrän då tiden var inne. Han förstod, att detta var den bästa taktiken å hans sida. På det viset skulle han icke försäga sig och hans fiende kunde måhända retas upp därigenom och kanske å sin sida försäga sig. Åtminstone hoppades han det.
»Nej, jag ser, att ni inte tror mig ännu, utan beständigt tänker, att jag driver med er», återtog Porphyrius, som blev allt mer och mer livad och ånyo började att löpa fram och tillbaka i rummet, fnissande av förnöjelse. »Det är förresten också sant; ni har alldeles rätt. Gud har nu en gång skapat mig så, att jag genom min figur blott uppväcker löje hos andra. Jag är en buffel; men vad jag vill säga er ... det är, far lille, Rodion Romanovitj ... ursäkta mig gamle man ... ni är ännu mycket ung ... i er ungdoms första blomstring så att säga och skattar därför förståndet mycket högt hos en människa, som ungdomen ju alltid gör. Förstånd och skarpsinnighet — abstrakta förnuftsslut — äro ju så förföriska! Men jag vill säga er sanningen, ren och klar, min käre vän, angående detta enastående fall. Alltså verklighet och natur, min bäste herre ... de äro viktiga faktorer, de komma ofta de skarpsinnigaste beräkningar på skam. Hör bara på vad jag, gamle man, säger. Jag talar fullkomligt allvarsamt, Rodion Romanovitj» (då han sade detta, föreföll det verkligen, som om den knappt trettiofemårige Porphyrius Petrovitj hade åldrats, även rösten hade förändrats), »och därtill kommer, att jag är en uppriktig människa ... är jag kanske inte uppriktig ... vad tycker ni? Mig förefaller det, som om jag vore i högsta grad uppriktig, när jag så här utan vidare meddelar er allt detta, utan att fordra det ringaste vederlag, hi, hi! ... Jag fortsätter alltså: Skarpsinnighet är enligt min mening en förträfflig sak, är så att säga livets naturliga prydnad ... och tänk, vilka fina hokus pokus man kan utföra därmed ... en obetydlig förhörsdomare som jag har naturligtvis ingen idé om, huru det skall förklaras, i synnerhet när han följer sin egen fantasi, som man alltid plägar göra. Han är ju blott en människa. Men så kommer den mänskliga naturen och det är den, som hjälper den stackars förhörsdomaren, det är just förhållandet! Och därpå tänker den skarpsinnige ungdomen alldeles inte, »den överskrider alla skrankor» (som ni så snillrikt behagat uttrycka er). Förutsätt, att han ville nedlåta sig att ljuga; d. v. s. människan, det enastående fallet, inkognitot, ljuga förträffligt, på sitt utmärkta fina sätt. Då skulle man väl kunna tro, att han måste triumfera, draga fördel av sin skarpsinnighet. Men i stället, hur går det? I putten! På det
