intressantaste, skandalösaste sätt faller han i vanmakt. Må vara att blott sjukdom och den orena luften är skuld därtill ... men lika väl! Han blir misstänkt! Han ljög utmärkt, men sin natur, den tog han ej med i beräkningen! En annan gång börjar han, hänförd av den lek hans skarpsinnighet driver med honom, att försöka göra narr av de människor, som misstänka honom, låtsar, som om han bleknar — på skämt förstås — men så bleknar han med ens alldeles för naturligt, kommer sanningen alltför nära ... och har återigen väckt misstankar. Har han ock dragit den andre vid näsan för ett ögonblick, så kommer nog denne, om han är en fiffig karl, snart underfund med hans konster. Och så går det steg för steg! Ännu värre, han går ännu längre, sticker in näsan, där man alldeles inte behöver honom, talar beständigt om saker, som han helst borde tiga med, serverar folk alla möjliga slags allegorier, hi, hi! Allt sådant där kan hända den skarpsinnigaste människa ... en psykolog och litteratör! Naturen är en spegel, den klaraste spegel som finnes, betrakta den och gläds ... det är saken ... Men varför har ni med ens blivit så blek, Rodion Romanovitj? Är här för varmt? ... skall jag öppna fönstret?»
»Åh, jag ber, besvära er inte», utropade Raskolnikov och började plötsligt att skratta, »jag ber, gör er för all del inte något besvär!»
Porphyrius stannade framför honom, väntade ett ögonblick och började själv att skratta. Raskolnikov reste sig upp och blev i ett ögonblick helt allvarsam.
»Porphyrius Petrovitj», sade han högt och tydligt, ehuru han knappast kunde stå på benen, så darrade de under honom, »jag inser nu äntligen klart, att ni verkligen misstänker mig för mordet på den där gamla käringen och hennes syster Lisaveta. Jag för min del säger er, att detta är mig högst motbjudande. Om ni tror, att ni har rätt att på laglig väg förfölja mig, så gör det ... att arrestera mig, så arrestera mig. Men jag tål inte längre, att ni skrattar mig rätt upp i ansiktet, att ni pinar mig ...»
Hans läppar skälvde, hans ögon flammade av vrede och hans hittills dämpade röst blev allt högre och högre.
»Jag tål det inte!» ropade han och slog handen kraftigt i bordet. »Hör ni, Porphyrius Petrovitj, jag tål det inte.»
»Men för Guds skull, vad är det nu igen!» avbröt Porphyrius Petrovitj synbarligen i största ångest, »far lille, Rodion Romanovitj! Käraste! Vad går åt er?»
»Jag tål det inte!» återtog Raskolnikov.
»Sakta, sakta, far lille, sakta! Man kan ju höra det ut.
