dumheter och all denna misstänksamhet är er motbjudande, inte sant? Har jag inte riktigt satt mig in i er ställning? Men på det viset kommer ni inte allenast att fördärva er själv utan också Rasumichin, och det vore dock synd. Han är verkligen alltför god därtill, det vet ni själv. Hos er är det sjukdom, men hos honom är det blott och bart rättskaffenhet ... er sjukdom kunde också smitta honom ... Jag skall tala om något för er, far lille, när ni blivit lugnare ... men sätt er då, far lille, för Kristi skull! Vila er litet, ni ser ju alldeles förändrad ut, sitt då ned.»
Raskolnikov satte sig. Rysningarna upphörde, men i stället blev han het och varm. Med stor förvåning lyssnade han till den synbarligen så förskräckte och deltagande Porphyrius Petrovitjs ord. Men han trodde icke en enda stavelse, ehuru han kände en stark böjelse att tro honom. Den oväntade berättelsen om lägenheten hade gjort ett djupt intryck på honom. »Vad betyder allt detta? Vet han nu också besked om lägenheten?» tänkte han. »Och ändå talar han själv om det för mig.»
»Ser ni, jag känner ett mycket liknande fall i vår rättsliga praxis. Det var också ett sådant där psykologiskt och sjukligt fall», återtog Porphyrius hastigt, »det var också en, som tog ett mord på sig och grämde sig förfärligt. Han satte i scen en hel mängd hallucinationer, kom fram med fakta, talade om enskildheter, rörde ihop allt möjligt ... hur hängde det då ihop till slut? Han var bara till en del, och det ändå alldeles ofrivilligt, skyldig till mordet. Men då han erfor, att han hade varit mördaren behjälplig, blev han småningom sinnesförvirrad, såg spöken, blev alldeles galen och inbillade sig slutligen, att han verkligen var mördaren. Lyckligtvis kom senaten underfund med rätta sammanhanget. Den olycklige blev frikänd och satt under uppsikt. Ja, ja ... Ser ni det? På det viset kan man skaffa sig en nervfeber på halsen, när man tillåter sig sådana nervösa upphetsningar som att ringa på klockor nattetid och fråga efter blod. Denna slags psykologi studerar jag ständigt i min praktik. På det sättet händer det, att människor i ett ögonblick frestas att kasta sig ut genom fönstret eller ned från kyrktorn, det är en sådan där besynnerlig, förförisk känsla, alldeles som med dörrklockan ... Ni är sjuk, Rodion Romanovitj, mycket sjuk, och ni har inte tagit sjukdomen i beräkning. Ni borde rådfråga någon skicklig läkare och inte en sådan där tjock patron! Er inbillningskraft är upphetsad! Allt det där är ju de galnaste feberfantasier...»
Tankarna virvlade om i Raskolnikovs huvud.
»Ljuger han också nu?» for det honom genom huvudet,
