»Ljuger jag?» sade Porphyrius och fortsatte striden i det han låtsade sig bliva allt hetsigare, men bibehöll den förnöjda och spotska minen utan att oroa sig över, vad den där Rodion Romanovitj Raskolnikov kunde tänka om honom. »Jaså, jag ljuger?»
»Hur bar jag mig åt mot er förut, jag, undersökningsdomaren, sade jag er inte, vad ni skulle göra, och gav jag er inte alla korten på handen till er försvar? Utvecklade jag inte helt och hållet frågans psykologiska gång: sjukdom, feber, fantasier, er irriterade sinnesstämning, melankolin, polisvaktkontoret o. s. v. Eller hur? Hi, hi, hi! Alla dessa psykologiska hjälpmedel, dessa undflykter och påfund betyda visserligen inte mycket vid försvaret och kunna ses från två sidor: sjukdom, feberfantasier, drömbilder, allt det där är mycket bra ... men hur kommer det sig, att samma fantasier och inga andra beständigt återkomma under sjukdomen? Några andra kunde väl också förekomma, inte sant? Hi, hi, hi!»
Raskolnikov såg stolt och föraktligt på honom.
»Med ett ord», sade han bestämt och tydligt, i det han reste sig upp och därvid stötte Porphyrius ifrån sig, »med ett ord, jag vill veta, om ni bestämt förklarar mig fri från varje 'misstanke eller inte? Säg det, Porphyrius Petrovitj, säg mig det klart och tydligt ... och det strax.»
»Ah, vad man har mycket besvär med er, ni är en riktig plågoande!» ropade Porphyrius, icke desto mindre mycket nöjd, med ett fiffigt och ingalunda bekymrat uttryck. »Varför behöver ni veta det? Varför vill ni veta så mycket? Ingen har ju gjort er något? Ni är alldeles som ett barn, ni har en sådan lust att leka med elden. Varför är ni så orolig? Varför vill ni så gärna veta detta, av vilken orsak ... hi?»
»Jag upprepar, att jag inte längre kan tåla denna behandling!» utropade Raskolnikov förargad, »att jag inte kan stå ut längre därmed.»
»Vilket? Vad kan ni inte stå ut med? Ovissheten?» avbröt honom Porphyrius.
»Håna mig inte! Jag tål det inte! ... Jag säger er, att jag inte kan tåla det ... jag tål det inte! Hör ni, hör ni!» ropade han och slog ånyo handen i bordet.
»Nej, men lugna er då, lugna er! Man kan ju höra allt! Jag ber er allvarligt att taga er till vara, jag skämtar inte!» sade Porphyrius viskande. Men nu fanns icke i hans ansikte det ringaste spår av det förra kvinnligt, godmodiga uttrycket. Tvärt emot, nu befallde han strängt och rynkade ögonbrynen, som sönderslete han på en gång all hemlighetsfullhet och alla
