tvetydigheter. Men det varade blott ett ögonblick. Den förbluffade Raskolnikov åtlöd hans befallning att tala saktare, ehuru han befann sig i ett sådant utbrott av raseri.
»Jag låter inte längre pina mig», viskade han ... trots sin rörelse och sitt hat, märkte han, att han icke kunde undandraga sig befallningen och det förbittrade honom ännu mera ... »arrestera mig, förhör mig, men iakttag rättsliga former och lek inte med mig! Understå er inte att ...»
»Bekymra ni er bara inte om de rättsliga formerna», avbröt honom Porphyrius spotskt och det tycktes, som om fröjdade han sig över att kunna leka med Raskolnikov, »jag har ju den här gången bara bjudit in er i största förtrolighet, far lille, i all vänlighet ...»
»Jag vill inte veta av er vänskap, den spottar jag åt! Hör ni! Nu tar jag min mössa och går. Nåå? Vad skall ni nu säga, om ni ämnar arrestera mig?»
Han tog mössan och gick bort mot dörren.
»Men överraskningen! ... vill ni inte se överraskningen?» sade Porphyrius fnissande, i det han fattade honom i armen och höll honom tillbaka. Han började synbarligen åter bliva upprymd och pojkaktig, detta bragte Raskolnikov utom sig.
»Vilken överraskning? Varom talar ni?» frågade han och blev stående orörlig.
»Överraskningen sitter därinne hos mig, där bakom dörren.» (Han pekade med fingret på den stängda dörren i brädväggen.) »Jag har stängt in den för att den inte skulle springa ifrån mig.»
»Vad är det? Varför? Vad? ...» Raskolnikov skyndade fram till dörren för att öppna den, men den var stängd.
»Den är stängd och här är nyckeln!»
Han visade honom verkligen nyckeln, som han tog fram ur fickan.
»Återigen lögn!» vrålade Raskolnikov, som icke längre kunde behärska sig, »du ljuger, din fördömda narr», och han störtade sig över den tillbakavikande men ingalunda förskräckte Porphyrius.
»Nu förstår jag allt, allt», ropade han och rusade på honom, »du ljuger och drillar med mig så, att jag skall kunna förråda mig ...»
»Åh, förråda sig mera, det kan man då inte, far lille, Rodion Romanovitj. Ni är ju alldeles utom er. Skrik då inte så högt eller kallar jag på mitt folk.»
»Du ljuger, det är ingen fara för mig. Kalla du på dina hejdukar. Du vet, att jag är sjuk, du vill reta upp mig, göra
