Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/295

Den här sidan har korrekturlästs

»Jag ... Jag har gjort er orätt.»

»Ni bor alltså i det här huset?»

»Ja, jag stod tillika med den andre i porten, ni har väl glömt det? Vi ha bott här länge ... vi äro buntmakare och taga hem vårt arbete ... och då blev jag så förargad ...»

Med ens framträdde scenen från i förrgår klart för Raskolnikov. Han mindes, att det förutom portvakterna hade stått andra människor i porten, däribland några kvinnor. Han påminde sig, att en röst föreslagit, att de skulle föra honom till polisen. Denna persons ansikte kunde han icke påminna sig, igenkände det icke heller nu, men han påminde sig att han den gången hade vänt sig till honom och svarat honom.

Alltså var detta orsaken till gårdagens fasa. Tanken på, att han för en så ringa orsaks skull nära på hade förrått sig själv, var honom nästan outhärdlig. Med undantag av att han hade sett på lägenheten och frågat om blodet, visste denna människa alldeles intet. Till följd därav kunde Porphyrius ej heller veta mera; hade intet annat att hålla sig till än denna feberfantasi, icke ett enda faktiskt bevis ... bara det där psykologiska, som har två sidor ... positivt alltså ... ingenting ... När så intet annat fällande bevis kom i dagen (och något sådant kunde ju icke hända) ... vad skulle de då kunna göra honom? Huru skulle de kunna överbevisa honom, om de också toge fast honom? Det där om lägenheten, hade Porphyrius alltså erfarit först nu för ett ögonblick sedan, förut hade han icke vetat något därom.

»Har ni först i dag talat om för Porphyrius ... att jag var därborta?» frågade han, föranledd av ett plötsligt infall.

»Vilken Porphyrius?»

»Undersökningsdomaren.»

»Ja, Jag sade honom det. Portvakterna ville inte gå den där gången och så gick jag.»

»I dag?»

»Bara en minut innan ni kom in till honom. Jag har hört allt, hur han pinade er.»

»Varför? Vad? Varest?»

»Därborta, hos honom, bakom brädväggen. Där satt jag hela tiden.»

»Vad! Ni var alltså överraskningen. Hur är det möjligt? Tala om för mig?»

»Då jag märkte, att portvakterna inte brydde sig om, vad jag sade, under förevändning, att det var för sent och att de voro rädda för att efteråt bliva dragna till ansvar, för att de inte hade kommit genast, förargade det mig mycket. Jag kunde inte sova och började att söka efter upplysningar. Då jag

295