FEMTE DELEN.
I.
Den morgon, som följde efter den ödesdigra förklaringen med Dunetjka och Pulcheria Alexandrovna, verkade mycket nedstämmande på Lushin. Till hans stora harm blev det småningom allt mera tydligt för honom, att det, som han föregående dag ansett som fantastiskt och omöjligt, hade blivit en verklighet. Det sår, hans egenkärlek erhållit, marterade hela natten hans hjärta.
Så snart han stigit upp, gick han till spegeln för att se, om ej gallan övergått i blodet. Men sedan spegeln lugnat honom, slog han sig någorlunda till ro med den förhoppningen, att han helt säkert annorstädes skulle finna en brud, som möjligen ännu bättre kunde motsvara hans fordringar.
Men knappt hade denna tanke uppstått hos honom, förrän den blev så motbjudande, att han spottade åt den, vilket framkallade ett ironiskt leende hos hans rumskamrat och unge vän, Andrej Semjonovitj Lebesetnikov. Peter Petrovitj observerade detta leende och skrev upp det på sin unge väns konto.
Han var rasande ond över att ha begått den dumheten att meddela Andrej Semjonovitj resultatet av föregående aftons sammankomst. Han hade nu begått två felsteg. I dag följde den ena obehagligheten den andra. Till och med i senaten hade han haft otur rörande en juridisk affär. Han hade även haft obehag av den husvärd, av vilken han hyrt sin våning, vari han skulle bo efter sitt giftermål och som han låtit restaurera. Värden var en tysk hantverkare, som ej på något villkor ville upphäva det nyss avslutade kontraktet, ehuru Lushin överlämnade våningen nyreparerad, och begärde till och med att få hela den summa utbetald, som han betingat sig i händelse av kontraktets brytande. Möbelhandlaren ville ej heller lämna
