tillbaka en enda rubel av de i förskott erlagda pengarna, ehuru icke en enda av de köpta möblerna blivit förd ur butiken.
»Jag kan ju inte gifta mig för möblernas skull», tänkte han harmset. »Men är det också möjligt, att allt är förbi? Bör jag ej göra ännu ett försök?»
Tanken på Dunetjka fyllde hans själ med ljuv vällust. Det var ett kvalfullt ögonblick för honom. Om det varit honom möjligt att döda Raskolnikov genom uttalandet av en sådan önskan, skulle Lushin icke ha tvekat en enda sekund att uttala den.
»Det var också ett stort fel, att jag inte gav dem penningar», tänkte han, då han återvände till Lebesetnikovs rum. »Varför var jag så snål? Vilken beräkning gjorde sig därvid gällande? Jo, det var sant, jag ville, att de skulle göra bekantskap med nöd och elände, på det att de skulle vörda och ära mig som sin försyn. Men i stället har det gått helt annorlunda. Om jag däremot givit henne presenter för femtonhundra rubel till krimskrams och dylikt från Knoop och engelska magasinet, hade det nu sett ut på annat sätt. Då skulle de inte så lätt ha kunnat giva mig respass. Sådana människor vilja alltid, om brytning inträffar, giva tillbaka vad de fått, och det kunde kanske ha blivit dem svårt. De skulle inte heller ha velat jaga bort en människa, som varit deras välgörare. Jag har handlat mycket dumt!» Han var ond på sig själv och kallade sig en åsna ... naturligtvis utan att någon hörde det.
Han var vid sin hemkomst dubbelt så förtretad som när han gick ut. Förberedelserna till minnesfesten i Katerina Ivanovnas rum väckte emellertid hans nyfikenhet. Han undrade, om icke också han blivit bjuden, men de ledsamheter som hänt, hade kommit honom att glömma allt annat.
Han skyndade sig att inhämta upplysningar hos fru Lippevechsel, som, under det Katerina Ivanovna ännu uppehöll sig på kyrkogården, gjorde nödiga förberedelser; och av henne fick han veta, att en högtidlig begravning skulle äga rum. Nästan alla husets invånare voro bjudna. Även Lebesetnikov skulle med. Peter Petrovitj var icke allenast bjuden, utan väntades med stor längtan såsom den viktigaste och förnämste av gästerna.
Amalia Ivanovna hade med utsökt artighet blivit tillsagd att infinna sig, ehuru hon och änkan ännu lågo i strid med varandra, och hade lovat att göra alla förberedelser. Hon erfor en viss tillfredsställelse därvid och var stolt över alla de grannlåter, hon vid detta tillfälle prytt sig med.
Sedan Peter Petrovitj beskådat förberedelserna, fick han
